Det är nästan smärtsamt att höra hur riksdagspolitiker vill bygga en rättssäker migrationspolitik på känslor.

Jag lyssnade i efterhand på den debatt som fördes i plenisalen under måndagen, gällande de 9 000 afghanska männens vara eller inte vara i Sverige. Att lyssna hur riksdagsledamöter brister ut i sång eller hur riksdagsledamöter argumenterar med att deras döttrar är tillsammans med en unga män från Afghanistan/Iran är smärtsamt. Du kan se debatten här och i högerspalten kan du välja vilka anförande du vill höra. Bläddra gärna ner till Roland Utbult (KD) och Nina Lundström (L) och ni kommer att förstå detta inlägg bättre.

Bygger man en migrationspolitik på känslor, är man som välfärdsstat snart förlorad. Är det känslor och inte regler som får styra, behövs varken Migrationsverket, tullen eller polisen. Bara du tar dig till Sverige är din och din efterkommande familjs lycka gjord. För om känslor styr, är alla andra argument ovidkommande. För om känslor styr är den 13 barn stora familjen från Somalia som vill återse sin äldste son lika värdefull som den 14-åriga pojke som säger sig fly från kommande värnplikt i Eritrea.

Miljöpartiet är ett parti som bygger hela sin existens på känslor. Vänsterpartiet är åtminstone något mer seriöst, men ligger väldigt nära Mp i sin retorik och att Centerpartiet närmar sig Mp och V, står utom allt tvivel. Att ett statsbärande parti som Socialdemokraterna lägger sig platt för ett parti som balanserar på riksdagsspärren är beklagligt och jag tror det kommer att visa sig den 9.e september.

Att ledamöter från oppositionspartierna L och KD sedan går emot sina egna partier p.g.a personliga känslor är och förblir sorgligt.

Nu ges 9 000 vuxna afghaner chansen till ett uppehållstillstånd i Sverige och föga troligt är att dessa kommer att utvisas efter färdiga studier. Därpå kommer deras familjer hit och ska ha del av hela vår välfärd och detta till en ansenlig kostnad.

En person i min yttersta bekantskapskrets, som jag lärde känna via fotbollen, jobbar idag på ett av stadens hvb-hem. Vi umgås inte, men brukar samtala lite när vi möts på stan eller på någon av stadens pubar. Efter några månaders arbetslöshet fick han jobb på detta hvb-hem där idel afghaner bor och han sade en gång något som kan förklara vad det handlar om. ”Många av killarna är bra, men några är riktiga rötägg”.

Det är vad det handlar om. Jag är säker på att många av de 32 000 afghanska ensamkommande som kom till Sverige 2015 är skötsamma individer som verkligen vill något. Lika säker är jag på att många av dem är just rötägg som inget vill och som befinner sig i Sverige av helt andra skäl än att vara laglydig och skötsam.

Nu står Sverige där med 9 000 afghanska unga män som bevisligen ljugit. De har inte kunnat fastställa sina identiteter och ingen vet vilka de egentligen är och vad de egentligen vill. De får chansen att stanna för att svenska riksdagsledamöter bygger sin migrationspolitik på känslor och inte rättssäkerhet. Detta är och kommer att förbli ett svek mot landet Sverige och dess hårt beskattade medborgare.

Jag har precis läst boken ”Mammas pojke – Banditen” som är en biografi om Bandidosledaren Mehdi Sayyed. Boken beskriver Sayyeds väg från liten småbuse i Teheran till grovt kriminell ligaledare i Sverige. Stundtals intressant, stundtals jobbig med det förortssnack som ibland används, men jag kan rekommendera den. Det mest intressanta i boken är något som Sveriges politiker och myndighetschefer borde läsa noga. I boken får vi veta hur Sayyed och hans bröder tar sig till Sverige med hjälp av smugglare, hur de uppmanas att kasta sina identitetshandlingar, hur de tilldelas falska identiteter och hur de lär sig att inpränta en historia de sedan uppger för godtrogna svenska myndigheter.

Med det vill jag säga att det just nu, när du läser detta, går omkring tiotusentals, kanske hundratusentals, människor i Sverige som ljugit till sig uppehållstillstånd, medborgarskap och välfärd. Många av dessa är idag kriminella och många av dem var kriminella redan innan de kom hit.

Svenska politiker som bygger sin migrationspolitik på känslor och inget annat, är högst ansvariga för detta. Om inte ett nej längre betyder nej, är vi illa ute och då befarar jag att vi snart står inför problem som får dagens att framstå som små. Nu ska 9 000 afghanska män få stanna i Sverige trots att de inte kan bevisa sina identiteter och detta till en enorm kostnad. Dessa 9 000 afghanska män ska gå i den svenska skolan, just den skola som redan idag saknar lokaler, behöriga lärare, undervisningsmaterial och som rankas till en av Europas sämsta. Får de stanna dröjer det inte förrän deras familjer kommer hit (hur och vilka betalar?) och med det riktiga barn som också ska placeras i skolor. För att inte tala om vuxna som ska ut i arbetslivet, som ska ha del av hela vår välfärd och stora bostäder som rymmer dessa stora familjer.

Känslor är förvisso något man ska värna, men när känslor får styra en migrationspolitik…ja, då skapar de bara nya incitament för människor att ta sig hit.

Läs gärna Erik van der Heegs text om afghanerna på Ledarsidorna.