Ibland har vi en mardröm och är glada att vakna upp och märka att det bara var en mardröm.

Mardrömmen Sverige är dock verklighet. Den naturliga frågan: Hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så långt?

Kalla kårar löper i alla fall upp längs min rygg (sedan länge), då jag anar att mycket värre är att vänta och det snart (ett årtionde eller två är inte långt i det svenska folkets historia).

Den utlösta oron (och även ilskan) gäller inte mig själv i första hand utan grundas mer i alla de bilder av oskyldiga offer som redan har skördats, inte minst barn och unga.

Hur kunde det gå så långt:

Media och vissa lobbygrupper har säkert här spelat huvudrollen, men vi alla är att lasta.

Att som politiker företräda det som media basunerar ut utan dialog är lätt, man kan räkna med stöd men än mer, man är säker på att inte skjutas av pinnen.

Politikerna tackar för det mediala stödet och medias uteblivna knivstick i ryggen, med att generöst dela ut pressstöd och vara lika okritisk tillbaka.

Dock, detta gäller också för oss andra, inte minst lärare och andra myndighetspersoner.

Så det handlar i första hand om bekvämlighet, för vilken vuxen person kan ärligt hävda ovetande trots ensidig nyhetsrapportering, då skräckfilmen länge löpt framför våra näsor.

Priset för denna ignorans och inte sällan direkt förnekelse blir dock högre för varje dag som går.

Visst hade det varit lättare att stå upp och säga nej till detta tidigare.

Vad vi alla  t.ex. kan göra (förutom att i höst rösta på de alternativ som faktiskt finns, därmed inte sagt att de själva skulle kunna lösa situationen ens med egen majoritet):

• Mediakonsumtion: kritisera mörkläggning, förvrängning av fakta och falska påståenden (via olika kanaler, även under samtal)
• Varukonsumtion: oftast finns alternativ som inte är dyrare eller endast obetydligt dyrare, t.ex. hur har djur levt och slaktats är bara en aspekt
• Sök och dela fakta: det handlar även om att dela personliga erfarenheter
• Kräv lika måttstockar för alla
• Stödj dem som arbeter för en förändring, det gäller också en förändring mot ett öppet debattklimat. Visst är det lättast att håll tyst eller nicka instämmande med majoriteten, istället för att stödja ”partisanen” med faktabaserade argument i en diskussion.

Mycket av detta kan göras utan att ta steget i offentligheten, även om detta förstås skulle ge en ännu större effekt.

Själv tycker jag att det var synd att folkets demonstration upphörde, det var ett sätt att offentligt ta ställning men utan att exponera sig fullt ut vilket de som intog talarstolen gjorde.

Vi har kommit till en punkt, där vi förstår att om vi fortsätter att priorietera kortsiktig vinning (om nu av finansiell eller annan karaktär), snart riskerar att förlora allt: vårt land, kultur, folk och dessutom restan av vår moral.

Det är vår rätt och plikt att resa oss upp från knäandet. Hellre leva och eventuellt dö stående än att leva ock säkert dö knäande.