Hudfärg är ett lika känsligt ämne som invandring.

Hur vi värderar hudfärg beror helt och hållet på situationen där ordet förekommer.

Igår följde jag en tråd i sociala medier, där en person inledde tråden med konstaterandet att en mörkhyad man parkerade sin bil på en plats abonnerad för handikappade och hur mannen helt ignorerade de uppmaningar om att flytta bilen som förbipasserande påtalade. Mannen i fråga traskade nonchalant därifrån och var bevisligen inte handikappad själv.

Det tog inte många minuter innan det ramlade in kommentarer till den felparkerade mannens stöd och att det berömda rasistkortet drogs fram. Att den mörkhyade mannen gjort fel, var det ingen i tråden och bland kommentarerna som bestred. Det som fick en del att reagera, var trådens skapares påtalande av den felparkerande mannens hudfärg. Klickade man på dessa personers identiteter och läste lite om dem, stod ord som ”röstar vänster”, ”feminist”, anti-rasist” m.m.

Huruvida det var av intresse att nämna den felparkerande mannens hudfärg, överlåter jag åt andra att kommentera. I sammanhanget kan jag tycka att det var helt irrelevant, eftersom friska personer som parkerar på handikapplatser ska åläggas böter och påtalas att flytta bilen, detta oavsett vilken hudfärg mannen/kvinnan i fråga har.

Det intressanta i sammanhanget är hur hudfärg värderas beroende på situationen.

Hade personen som startade tråden använt ordet ”vithyad” hade ingen reagerat på det, utan enbart på mannens nonchalanta och ignoranta sätt att bemöta situationen.

Hade tråden istället handlat om en ”mörkhyad” man som gått emellan ett bråk mellan två ungdomar, hade han istället höjts till skyarna som en hjälte.

Det här får mig att fundera vidare över det här med hudfärg. Ordet hudfärg ger kalla kårar längs ryggmärgen hos många som förknippar ordet med rasism, så länge hudfärgen hos personen inte är vit vill säga. Sätter du in en färg som svart, mörk eller en etnicitet som asiat eller afrikan i sammanhang som inte är så positiva för gärningspersonen, skapar detta ett ramaskri i vissa kretsar och snart har nätets huvudjägare hittat ett nytt mål att anmäla och hänga ut. Media har också en ansträngd relation till människors hudfärg, så länge färgen inte är vit.

Här har vi exempel där unga män från utomeuropeiska länder deltagit i en rå gruppvåldtäkt av en ung flicka. Hur ofta har ni läst ett fullgott signalement i artiklar där unga män från fjärran land varit förövare? Vänder man på det hela och tar upp ett exempel där två unga män från ett utomeuropeiskt land räddat en katt från ett träd, är plötsligt både namn och utseende av relevans.

För att förtydliga detta med värdering av hudfärg, kan vi gå till detta med majoritetsbefolkning kontra bakgrund.

Vi har läst hur de socialistiska partierna och deras ungdomsförbund arrangerat seminarier där vita varit persona non grata. I deras värd är detta naturligt, men hade de borgerliga partiernas ungdomsförbund arrangerat seminarier där svarta inte varit välkomna, behöver jag nog inte ens beskriva de reaktioner som uppstått.

Ni som följer nyheterna noga, både i etablerade och alternativa medier, vet att det är en naturlig del hos många att skylla allt ont i världen på vita. De ständiga konflikterna i Mellanöstern är förstås de vitas fel. Rasupploppen i amerikanska ghetton är också de vitas fel. De etniska utrensningarna i det svarta Afrika har naturligtvis också de uppstått p.g.a. vita. Självklart är det också de vita som står för all rasism världen över, även i de länder där vita är i klar minoritet.

Det där sista är intressant, för det är just majoritet kontra minoritet som separerar ett yttrande från ren rasism. Skriv ordet ”svartskalle” eller ”neger” i en artikel eller kommentar och jakten är igång. Många har drabbats av ett oproportionerligt drev p.g.a. något enstaka ord som vissa grupper gjort synonymt med rasism. Att samma grupper med brinnande iver använder negativa epitet och beskrivningar om vita människor och deras hudfärg, har vi vant oss vid. Så frågan är ytterst relevant.

Vem har tagit beslutet om att bara majoriteter kan stå för rasism?

Hur sätts detta faktum in i själva händelsen? Hur blir då reaktionen i majoritetssamhället när en gammal dam hängs ut på nätet för några mindre väl valda ord om en förövares hudfärg och etnicitet, när minoriteter kan anspela på vitas hudfärg i samband med grova brott och ändå komma undan allt vad rasistanklagelser heter? Ja, ni får själva gissa.

Det roligaste har jag sparat till sist.

Alla Sverigedemokrater är rasister, har intressegrupperna och de politiska motståndarna bestämt. Detta epitet har förvisso bleknat med åren, men i grunden är det denna inställning som råder. Snart får vi läsa om samma grundinställning när det rör företrädare och väljare för och till Alternativ för Sverige.

”Inga rasister på våra gator”, brukar det eka mellan väggarna när vänsterns stormtrupper försöker störa valmöten och manifestationer. Ni kommer tidigare ihåg från inlägget, hur bara vita kan vara rasister. Jag misstänker att det snurrar rejält hos vänstern när de får reda på att många med annan hudfärg än vit, både röstar på och representerar Sverigedemokraterna ute i kommunerna. En sådan är Jonas Chongera från Forshaga, som har sitt ursprung i Kongo-Kinshasa och har en hudfärg man inte får nämna i vissa sammanhang. Visst vore det en höjdare om han fick representera SD i en direktsänd debatt om rasism i SVT?