Jag är en lärare i Stockholm och har skrivit tre stycken insändare som inte publiceras av någon av de traditionella medierna. Jag hävdat inte att insändaren borde publiceras, de är deras rätt att neka publicering. Men jag hävdar att insändarna jag skrivit representerar verkligheten i skolan, och motsätter en del etablerade antaganden. De kan därför vara lite provokativa. Jag vill därför erbjuda er blogg att publicera dem om ni vill.

INSÄNDARE. DN:s ledarsida söndagen 10 september ställde upp en intressant frågeställning som jag gått och funderat på ett tag: ”Har det blivit vanligare med funktionsnedsättningar som adhd och add? Eller kan förklaringen vara att vi blivit mer frikostiga med diagnoser”.

Skribenten brottades en del med denna fråga för att sedan landa på det luddiga rosa molnet som alla andra landar på. Nämligen att det är svårt att säga, att man bör vara försiktig när man uttalar sig om dessa frågor då det också kan handla om att vi blivit bättre på att ge hjälp och mediciner till de som har en funktionsnedsättning, att inte bara de grövsta fallen blir upptäckta utan att även de med milda diagnoser blir diagnoserna, vilket i så fall ökar andelen diagnoser totalt. Kort sagt så gick skribenten från ordet överdiagnosering till ”nja, svårt att säga” på mindre än en paragraf. Vilket i viss mån är förståeligt!

Men det får mig att fundera, har någon någonsin frågat lärare om hur de upplever problematiken. Inte skolpolitiker, eller högt uppsatta administratörer inom skolverket. Utan en faktiskt fysisk lärare som jobbar i skolan. Dom som faktiskt har ”boots on the ground”? Jag har i alla fall inte läst eller hört dem uttala sig på länge. Inte heller har jag blivit utfrågad. Jag har bara hört och läst om fina rosa moln, vackra ord som är långa och som inte är förankrade i den verkliga verksamheten. Rosa moln som inte är lösningsfokuserade. Så helt utan inbjudan tänker jag nu ventilera en lärares perspektiv så här i början av läsåret, och innan bedömningsbördan blir allt för stor och den administrativa bördan av 150 elever äter upp min tid. Jag kommer presentera min syn på problemen men inte skylla på ett eller annat parti, på ekonomin eller något annat rosa moln, utan för att vi lättare ska kunna se möjliga lösningar. Helt enkelt lösningsfokuserat.

Diagnoser = byråkrati för pengar. Klart är att de har blivit flera. Men som lärare vill jag inte och behöver inte spekulera i varför. Det är ovidkommande för verksamheten. Det får politikerna bråka om och beskylla varandra för. Jag kan däremot förmedla hur vi i skolan använder dem. Grundversionen är att alla människor är annorlunda, har olika förutsättningar och olika behov. Det är ett påstående som jag håller som sant vare sig man har en diagnos eller inte.

Har man en elev i ett klassrum som behöver mer stöd i undervisningen än den generella eleven så kan det påverka kvalitén på undervisningen för resterande elever, eftersom väldigt mycket tid läggs på en enskild individ. Därför använder vi oss av diagnoser.

Diagnosen blir då ett byråkratiskt verktyg ämnat att skaka fram pengar ur kommunen för att täcka upp det extra stödet. Problemet är att diagnoserna är inlindade i en mängd rosa fluffiga ord. Det krävs en abnormal mängd administrativt arbete att skaka fram dessa diagnoser. Det ska vara möten, konferenser, utredningar med logopeder, kuratorer, speciallärare med mera. Processen kan om eleven har tur och går på en skola som har koll på den processen gå snabbt (vi pratar månader här inte veckor).

I värsta fall kan det ta upp till ett läsår. I vissa fall har jag bevittnat att elever som har engagerade föräldrar som driver frågan genom de rosa molnen kan få hjälp snabbare.

Redan här så har vi en orättvishet, och läraren (inte eleven) får inte tillgång till de resurser som läraren behöver för att nå ut till eleven, och de akademiska resultaten blir då också lidande.

Vidare så kan en diagnos också påverka elevens identitetsskapande process. Med det menar jag att eleven i grundskolan håller på att skapa sitt jag, bestämma vem den är och hur den ska leva sitt liv och så vidare. Får elever en diagnos då kan den bli en väldigt stor del av elevens identitet. Det kan påverka elevens framtida studier enormt. Det kan innebära att elever ger upp föra att: ”jag är ändå bara adhd” ”jag kan ju ändå inte skriva” ”jag kan inte läsa så det är ingen idé” och så vidare.

Så då tänker vi lösningsfokuserat. Jo flytta diagnosen från eleven. Sätt den i händerna på läraren. Vad behöver läraren för resurser för att undervisa eleverna. Jag menar att de rosa molnen i processen har vridit fokus från undervisningen till individen och i förlängningen identiteten av eleven. Det är tillräckligt jobbigt att vara mellan 12-15 år idag. Minimera också det administrativa arbetet att skaka fram resurserna från kommunen. Jag efterlyser alltså mindre rosa moln i den pedagogiska verksamheten.

Men med det sagt så har jag här enbart presenterat en lärares perspektiv. Det finns såklart en hel mängd andra perspektiv att ta i beaktning om man funderar på att utreda sitt barn i misstanke om en diagnos. Det jag pratar om är den akademiska aspekten i klassrummet.

Frihetsberövande rosa moln av motsägelser. Som lärare brottas man med problem varje dag. Missförstå mig inte fel nu, det är det som gör jobbet givande, spännande och roligt. Trots det jag skrivit ovan så är det absolut bästa jobbet någonsin, och det passar mig perfekt för det krävs av dig att vara lösningsfokuserad. Du måste alltid se hur uppgiften kan lösas på bästa möjliga sätt trots svårigheterna, trots de fluffiga rosa molnen. Problemet är att myndigheter, politiker och den rådande undervisningsstrukturen i Sverige idag står för stora delar av de svårigheter som vi möter från dag till dag.

Beskrivningen stämmer nog in på många andra jobb också. Där chefen (vare sig det är en myndighet eller inte) på ett eller annat sätt gör jobbet lite svårare. Chefen förväntas ha en bättre helhetssyn än den fabriksanställda. Förväntas se flera aspekter och dimensioner av verksamheten. Så det är fullt möjligt att mina reflektioner förbiser någon större bild. Men jag lever fortfarande med visionen att vår framtid, vårt framtida hopp om demokrati och vår drivkraft kommer från den nästkommande generationen. De barn som idag går i skolan.

För att förstå problematiken som lärare möts av varje dag måste jag först poängtera följande:

Vi i skolan har ett uppdrag i samhället som till viss del är frihetsberövande (skolplikten), men ändå ska resultera i att forma demokratiska samhällsmedborgare. Vår verksamhet har alltså motsägelser, stora som små inbyggda i grundvallarna.

Det är också svårt att komma ifrån, men det sista vi behöver är att ha huvudet uppe bland molnen när vi undervisar.

//lärare i grundskolan Stockholm