Jag har under några dagar befunnit mig på annan ort och där firat en bekant som fyllde jämna år.

Orten i fråga ligger norr om Dalälven och söder om Indalsälven. Orten i fråga är för liten för att kallas stad, men för stor för att kallas samhälle. Vilken ort det handlar om spelar ingen roll, för orten i fråga är bara en i mängden av de mindre orter där utvecklingen gått i samma riktning. Jag är också säker på att de berättelser jag fick mig till hands är vanliga på allt fler orter i vårt avlånga land.

Orten har några tusen invånare och precis som på många håll i landet är orten i fråga mer eller mindre övergiven av samhället. Många gamla butiker hade tagit ned sina skyltar, merparten av den sociala servicen finns inte längre kvar, ett antal bostadshus gapade tomma och ”Till salu”-skyltar sågs utmed vägkanten på var och varannan gata. Landsbygden verkar går ett dystert öde till mötes, trots de politiska partiernas fagra ord.

Orten skiljer sig heller inte från andra orter i samma situation i fråga om andra faktorer.

Givetvis finns de lokala hobbyligisterna som ställer till med en massa skit. Utanför de två livsmedelsbutikerna har de numera traditionella EU-migranterna placerat sig och skramlar med de allt färre mynten i sina muggar. Tack vare kaosåret 2015, det lukrativa i att bedriva asylboenden och regeringens nya tvångslag som tvingar varje kommun att ta emot både ensamkommande och andra asylsökande, ses också slöjklädda kvinnor dragandes sina barnvagnar, svartmuskiga män och de afghanska yngre männen i sina modekläder och senaste mobilmodeller.

Jag, min vän, hans lokala bekantskaper och andra från orter runt om i landet, satt länge och pratade om utvecklingen i Sverige. I synnerhet handlade det om landsbygden och mindre orter som den vi befann oss i.

De lokala förmågorna känner alla till på de mindre orter där de ställer till med jävelskap. EU-migranterna som tigger retar de flesta, men är ändå ganska harmlösa där de sitter vid ingången till de få kvarvarande butikerna. Annat är det med den svans som ägnar sig åt annat under tiden, inte minst efter mörkrets inbrott. Min vän berättade att det plötsligt började försvinna cyklar, trädgårdsprydnader, kläder från torkstreck och det hade förekommit inbrott på både orten och i kringliggande fritidshus.

Ett HVB-hem finns på orten och det har figurerat i både riks- och lokala medier på ett mindre uppmuntrande sätt. Det har också funnits två vanliga asylboenden i nära anslutning till orten, men ett av dem lades ned i början av året. Min vän och hans lokala vänner berättade hur gäng med ungdomar och vuxna män drev runt på orten och skapade otrivsel. Varför man placerar fyrtiotalet män i åldern 20-40 på en ort där inget finns och som dessutom ligger långt från de städer där shopping och nöjen lockar, är det ingen på orten som vet. Självklart har detta skapat problem, vilket inte minst ortens unga kvinnor och flickor fått erfara. Ingen ung flicka törs idag gå ned ensam till den lilla badplatsen som ligger ett par hundra meter från närmsta bostad och ungefär lika långt från det asylboende som återstår.

Lite skärmytslingar mellan de unga männen på HVB-hemmet och traktens unga förmågor har också inträffat.

Inget nytt under solen alltså. Precis så här ser det ut på många mindre orter idag. Lokala hobbyligister har det alltid funnits och de brukar så småningom växa upp eller försvinna från orten i samma takt som hederliga människor tröttnar på deras beteende. De nya inslagen med EU-migranter och människor från andra kontinenter är dock något nytt och alla är överens om att de problemen ligger på en helt annan nivå. De här individerna är mer skyddade av politiker och myndigheter som ställer sig på deras sida när det bränner till, för att inte tala om de lokala journalisterna som hellre låter bli än rakryggat beskriver vad som sker och vem som ligger bakom.

Till saken hör också att närmsta polisstation ligger ca 30 minuter bort. Till vardags är den så underbemannad, att det inte finns möjligheter att alltid skicka bilar när det sker saker på orten. Nu i sommar är den polisstationen inte ens bemannad, utan sker något som inte bör ske, får man vänta ytterligare 20 minuter tills en bil eventuellt anländer till platsen för brottet.

Självklart mumma för individer som lever på att göra andra illa och som har svårt att se skillnad på ditt och mitt, ja eller nej.

När samhället sviker, när politikerna inte lyssnar och när de som har till uppgift att trygga vardagen inte har tid. Vad tror ni då att det diskuteras i vänkretsarna, vid frukostborden och på fikarasterna?

Precis, man är beredda att ta saken i egna händer. Både för sin familjs skull, men också för grannarnas och vännernas. En person som Stefan Löfven och kanske också Dan Eliasson, borde någon gång befinna sig på party med medborgare som känner sig svikna och övergivna av systemet. Det skulle nog få ett och annat kvarnhjul att mala åt rätt håll.