INSÄNDARE. Tjänstemän tolkar i dag lagarna godtyckligt utifrån den egna åsikten eller ideologin. Domare och statens ombudsmän dömer ofta och agerar utifrån teknikaliteter och inte efter lagens grundprinciper.

I Malmö finns det mer än ett 50-tal gifta minderåriga invandrarflickor trots att lagen förbjuder barnäktenskap (sannolikt finns det betydligt fler om vi ser till Sverige som helhet). Kommunens tjänstemän agerar inte mot dessa förhållanden därför att de anser att det skulle vara ”övergrepp” att skilja ”makarna” åt. Det senare visar inte på någon större kännedom om äktenskapsförhållanden inom islamsk kultur etc. De tolkar situationen helt efter sin egen världsbild som tydligen är mycket liten. Att livet för de här minderåriga flickorna och eventuella barn kan vara fruktansvärt har tjänstemännen inte nog fantasi att bilda sig en uppfattning om. Trots att flickorna kanske ingen högre önskan har än att slippa ut ur detta. Det grundläggande måste under alla förhållande vara att följa svensk lag och skilja ”makarna” åt. Tilläggas kan att mannen i dessa ”förhållanden” ofta är betydligt äldre än flickan – att äktenskapet ofta ingåtts utan flickans vilja – vilket gör att hon helt saknar frihet och i flertalet fall också utsätts för fysiskt våld.

Förnuft och realism har ersatts av kravlöshet och teknikaliteter. Nyligen ändrade hovrätten tingsrättens dom mot Lotta Rudholms mördare från livstids till 18 års fängelse.

Diskussionen som hovrätten förde vid ändringen av tingsrättens dom visar att den inte såg mordet som tillräckligt allvarligt och rått för att fastställa tingsrättens dom. Deras motivering för ändringen visar mycket tydligt att vi lämnat rättssamhällets grundläggande principer. Ett mord är det allvarligaste brott någon kan begå och sker det med sådant våld som i detta fall kan det aldrig finnas några som helst förmildrande omständigheter som rättfärdigar ett mildare straff.

Tyvärr är detta inte ett engångsfall utan blir mer och mer vanligt. Skälet till att dessa händelser inträffar är helt enkelt att rättsmyndigheter liksom politiker och andra myndigheter förlorat kontakten med verkligheten och samhällsmedborgarna.

Sverige har ett antal myndigheter vars främsta uppgift är att övervaka den offentliga makten (regering, riksdag, myndigheter såväl statliga som kommunala).
De mest kända är Justitieombudsmannen (JO), Riksrevisionen, Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Barnombudsmannen (BO) etc.

Jag skall här i första hand uppehålla mig vid Justitieombudsmännen (JO) även kallade riksdagens ombudsmän.

JO bildades samtidigt med 1809 års regeringsform. Myndigheten består av fyra jurister (ombudsmän) varav en är chefs-JO.
Under JO:s tillsyn står:

– Statliga myndigheter (inkl domstolar)

– kommunala och landstingskommunala myndigheter

– Tjänstemän vid statliga och landstingskommunala myndigheter

– andra som har anförtrotts myndighetsutövning (myndighetsutövning innebär beslutsfattande eller andra åtgärder som utgör uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna)
En anmälan till JO kan grunda sig på följande:

Anser man att man själv eller någon annan blivit felaktigt behandlad av en myndighet eller en tjänsteman, vid handläggningen av ett ärende kan man klaga hos JO. Som medborgare kan jag också anmäla myndigheter för att inte följa lagarna i sin ämbetsutövning eller inte vidtager de åtgärder de som myndighet är skyldiga till etc.
Så här, nedskrivet ser JO:s skyldigheter och åtagande mot medborgarna ut att rimma med en väl utvecklad demokrati och ett väl fungerande rättssamhälle. Eller hur?

Nej, i ärlighetens namn är JO i dag endast en tandlös tiger.

Med hänsyn till att JO är en av få möjligheter för medborgarna att påverka myndigheter och få sin sak prövad fungerar den illa.

Därför måste två frågor ställas:

– Fyller JO sin uppgift?

– Tjänar den rätt ”herrar”?

För det första beslutar JO fritt vad som skall utredas. JO behöver inte heller motivera sina beslut och besluten kan inte överklagas.

Det vanligaste svaret från JO är därför detta:

”Du har anmält myndigheten A.

Din anmälan ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida”.

Detta är sålunda det svar medborgaren som har klagat får i de flesta fall.

Om inte klagomålet eller anmälan leder till någon åtgärd borde rimligen klaganden få veta varför av flera skäl. Det ökar kunskapen hos medborgarna men framförallt är det viktigt för den klagande att få veta om handlingen stred mot lagen (eftersom JO kan vägra att agera trots att handlingen strider mot lagen) , om vederbörande kan gå vidare till annan instans men också och kanske framförallt om JO underlåter att på olika grunder inte hävda lagarnas efterföljd.

De som ofta gör egna tolkningar av lagarna och därmed bryter mot dessa är Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, socialtjänstemän, kommunala tjänstemän med ansvar för kommunala inrättningar som bl a badanläggningar etc.

Justitieombudsmannen (JO) som är den som skall bl a granska och övervaka statliga och kommunala tjänstemän gör det inte i den omfattning och på det sätt som bör göras. När JO inrättades 1809 påverkades stats- och kommunalförvaltning på ett mycket positivt sätt. I dag kan man däremot med fullt fog påstå att detta ärevördiga ämbete antagit skepnaden av en tandlös tiger.

Självklart borde stats- och kommunaltjänstemän som gör egna tolkningar av lagarna och inte följer dessa skiljas från sina tjänster.

Vi kan aldrig acceptera att tjänstemän ändrar på våra grundlagsfästa värderingar oavsett om dagens invandrare har svårt att anpassa sig till dessa. I stället bör det vara varje tjänstemans uppgift att tydligt markera att i Sverige gäller svensk lagstiftning och lagfästa värderingar. Detta skall också varje politiker ha klart för sig. Någon prutmån finns inte.

De värderingar som handlar om jämlikhet mellan kvinnor och män är ständigt ifrågasatta av dagens invandrare. Någon reträtt från den ståndpunkt där vi i dag befinner oss kan det aldrig bli fråga om oavsett vad dagens invandrare förebär för skäl. De tjänstemän som inte inser detta agerar mot svenska folkets vilja och har då ingen plats i vare sig statlig- eller kommunal tjänst.

Eftersom de myndigheter som skall värna vår grundlagsfästa värdegrund inte gör detta skall regeringen med det snaraste göra en översyn av var bristerna finns och åtgärda dessa så att lagarna blir en realitet, som såväl de svenska medborgarna som invandrarna har att leva efter.

Olle Ljungbeck, Gävle