INVANDRING. De senaste veckorna har flera Sverigedemokrater, bland annat Mattias Karlsson och Richard Jomshof debatterat vad som definierar svenskhet. De som tror att etniciteten definierar svenskhet kommer ingenstans. Det är extremt provocerande när egocentriska, självutnämnda idéväktare moraliserar över detta. Ärligt talat, vad fan har ni åstadkommit? undrar partiledaren Jimmie Åkesson (SD) i en debattartikel på Expressen.

Debatten om svenskhet har varit en ständigt återkommande följeslagare till mig och Sverigedemokraterna. Det är på ett sätt helt naturligt eftersom partiets nationalistiska grundsyn kan anses göra anspråk på att politisera nationsbegreppet. SD har nationalstaten som utgångspunkt för hur man bygger ett tryggt, stabilt och demokratiskt samhälle. En tydlig och stark gemensam nationell identitet är grunden för detta.

Följaktligen har mycket av rörelsens idédebatt kretsat kring vem som anses tillhöra nationen. Det är i sig ett resultat av de senaste decenniernas mångkulturalistiska politik. Utan massinvandringen och etablissemangets mångåriga förnekande av den svenska nationens själva existens så hade många av de frågor som nu diskuteras inte aktualiserats överhuvudtaget. Det faktum att vissa mediala aktörer inte förstår, eller låtsas att de inte förstår, vad ordet svensk betyder har också bidragit till frågans ständiga närvaro.

SD aldrig rasistiskt som parti

Även om våra politiska motståndare framhärdar i försöken att klassificera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti, så är det ett faktum att SD, som parti, aldrig haft några rasistiska uppfattningar. Att det däremot funnits medlemmar med avvikande åsikter är ett annat väl belagt faktum.

Det fanns förvisso en bit in på 00-talet en debatt om ”öppen svenskhet”, men den avgjordes långt innan SD kom in i riksdagen. Den linjen är sedan länge tydligt uttryckt i partiets principprogram.

De som inte accepterade denna hållning uteslöts ur eller lämnade självmant partiet. En del av dessa individer kom i stället att utgöra kärnan i andra partibildningar, framför allt Nationaldemokraterna respektive Alternativ för Sverige. Två partier där den etniska dimensionen av nationsbegreppet varit central. Kort sagt: svensk är något man föds till och alltså inget man kan bli.

(Det finns förvisso olika uppfattningar om vad som ingår i etnicitetsbegreppet, vilket i sig utgör ytterligare ett argument för varför det är ett dåligt begrepp att ens befatta sig med. Ovan åsyftas det primordialistiska synsättet, som bygger på blodsband. Inom modern, sociologisk forskning anses etnicitet ofta vara en social konstruktion, där biologi inte är en faktor.)

Filosofiskt intressant

Filosofiskt och idépolitiskt tycker jag absolut att den här diskussionen är intressant. Hur ska vi definiera svenskhet när Sverige inte längre är ett lika homogent land som för 50 år sedan? Man bör ha respekt för frågeställningens komplexitet, även om jag som Sverigedemokrat inte tvekar att svara ja på frågan om man kan bli svensk även om man inte föds som svensk. Att förfäkta en annan hållning leder oundvikligen till märkliga, rentav bisarra, slutsatser som inte hör hemma i vårt parti.

Betyder detta att alla som bor i Sverige automatiskt är svenskar? Naturligtvis inte. Inte ens alla som har ett svenskt pass är att betrakta – eller betraktar sig själva – som svenskar. Det krävs nämligen mer än ett papper för att vara svensk i denna filosofiska kontext, och det är kring detta ”mer” som idédebatten kretsar.

Som sagt, en intressant diskussion. Men, det är inte politik.

Det går inte att politiskt, genom lagstiftning, slå fast statiska kriterier för nationell tillhörighet. De historiska försök som gjorts borde avskräcka varje politiker från att gå den vägen. Det politiken däremot kan göra är att sätta upp konkreta villkor för att kunna erhålla medborgarskap och skapa incitament för människor med bakgrund i andra länder att sträva mot dessa villkor.

Det är således medborgarskapet som är politiskt intressant. Individers fysiska egenskaper är det inte.

Det är här den avgörande distinktionen finns. Att vara svensk i nationell mening och att vara svensk medborgare är inte samma sak. Det ena handlar om identitet, tillhörighet och gemenskap. Det andra är ett juridiskt förhållande mellan individen och staten, som politiken faktiskt kan, och ska, ställa upp villkor för.

Vad blir konsekvenserna?

En politiker kan naturligtvis ha uppfattningar om båda dessa frågor. Men den som vill göra en viss definition av svenskhet till politisk princip måste också kunna förklara vad denna princip ska få för praktiska konsekvenser. Vilka beslut ska fattas? Vilka lagar ska ändras? Hur ska reglerna utformas och tillämpas?

Om man exempelvis hävdar att svenskhet är något som uteslutande avgörs av blodsband, vad innebär det då i praktiken? Vem ska avgöra vilka som är svenskar och vilka som inte är det? Med vilka kriterier, och med vilka konsekvenser?

Det duger inte att gömma sig bakom högtravande principer när sådana frågor ställs.

Jag är övertygad om att det vore förödande för Sverigedemokraterna, och i förlängningen Sverige, att sväva på målet kring öppen svenskhet. Inte bara för att jag personligen tycker att det är viktig princip samt att en annan hållning saknar folkligt stöd, utan också för att de oundvikliga konsekvenserna av en etnifierad lagstiftning är fullkomligt orimliga.

Det är därför alla förment renläriga tyckare konsekvent undviker att svara på frågan om hur deras högtravande principer ska omsättas i praktisk politik. De inser själva att det snabbt blir orimligt.

Det är i förhållandet till den här distinktionen mellan filosofi och politik som jag menar att många trampar snett. Att debattörer och opinionsbildare är fria att pröva tankar och idéer är en fundamental del av demokratin. Jag tror på öppen debatt, att samhället utvecklas av att olika argument och synsätt möts och bryts mot varandra. En bred, mogen politisk rörelse måste klara att hysa en sådan idédebatt inom rimliga ramar utan att det lockar fram det sämsta hos olika sidor. En sund diskussion förutsätter att man respektfullt lyssnar på varandras argument, försöker förstå sin motståndare och bemöter sakligt.

Men politikerns roll är en annan än opinionsbildarens.

Politikens roll

Yttrandefrihet gäller förvisso även för denne, men politikern har också praktiskt, politiskt ansvar. De uppfattningar som politikern framför ska kunna omsättas i praktisk politik. Den som väljer att gå in i politiken är inte längre en fri debattör, utan en del av ett politiskt parti, vars funktion är att vara redskap för att påverka beslut i en parlamentarisk demokrati. En politiker företräder aldrig enbart sig själv i frågor som rör politik.

Det politiska uppdraget går alltså inte ut på tyckande

Ett politiskt parti är just ett politiskt parti. Inte en tyckarklubb, inte ett sällskap för allmänt filosoferande. Ett parti är ett redskap för att påverka utvecklingen i en parlamentarisk demokrati. Det kan rymma olika intressen och åsikter, men det behöver finnas ett ideologiskt ramverk som håller ihop partiet. Inom dessa ramar måste det också finnas utrymme för diskussion, men denna kan aldrig vara ett självändamål.

Det politiska uppdraget går alltså inte ut på tyckande och filosoferande. Det är ett hantverk som utövas i syfte att driva lagstiftning och politiska prioriteringar i en viss riktning.

Det som av en del tyckare beskrivs som ”taktiserande” kallas i den riktiga verkligheten för politiskt hantverk. Det politiska partiet och dess företrädare navigerar i den politiska verklighet som för tillfället råder. Detta i syfte att föra samhället i den riktning som partiet eftersträvar.

Starta en blogg

Alla som tror, tycker och förfäktar att just deras personliga principer och åsikter är de enda rätta, passar dåligt i ett politiskt parti. Sådana personer måste lära sig att skilja på politik och opinionsbildning. Opinionsbildaren kan fritt pröva tankar och resonemang. Politikern måste förhålla sig till verkligheten, till andra människors uppfattningar, till parlamentariska förutsättningar och till vad som faktiskt går att genomföra.

Är det allmänt filosoferande och åsiktslallande man helst ägnar sig åt, så ska man inte samtidigt vara politiker. Då får man i stället starta en blogg eller söka jobb på lämplig ledarsida.

Således: förstå politikens villkor och agera därefter. Få något uträttat. Ta steg – små eller stora – i rätt riktning.

Eller sitt i ett hörn med färggranna plakat och skrik slagord.

Nått framgångar

Sverigedemokraterna är ett reformistiskt, politiskt parti. Vi agerar pragmatiskt och realpolitiskt för att föra vårt land i rätt riktning. Det har vi gjort under hela vår tid i riksdagen och det har varit en avgörande förutsättning för våra framgångar.

Under våra tre första mandatperioder i riksdagen kunde vi, med tålamod och ihärdighet, påverka svensk politik på djupet. Vi ritade om den politiska kartan och lyckades till slut flytta både debatten och de gamla partierna till vår planhalva. Det är en enorm framgång.

Under vår fjärde mandatperiod fick vi formellt inflytande som stödparti till en borgerlig regering. Vi kunde omsätta delar av vår politik till lagar och förordningar. Vi hade stort inflytande över statens finanser och de ekonomiska prioriteringarna.

Det är ännu en enorm framgång.

Hade någon för bara femton år sedan sagt att vi skulle lyckas uppnå allt detta så hade denne sannolikt blivit utskrattad och kallad tokig. Inte bara av politiska motståndare till Sverigedemokraterna, utan säkert också av en stor del av vår rörelse.

Den här framgången har inte kommit från ingenstans. Den är ett resultat av en politisk förståelse, noggrann avvägning mellan krav och eftergifter samt, inte minst, en tydlig avgränsning mellan vad som är politik och vad som inte är det.

Det som en del människor under de senaste fyra åren har haft, och fortfarande har, svårt att förhålla sig till, är att 20 procent av rösterna alltså inte räcker för att få igenom 100 procent av sin politik. Så ser verkligheten ut, den går inte att blunda för om man vill bli tagen på allvar.

Två alternativ

För att få någonting alls uträttat krävs förhandlingar och kompromisser med andra partier. Man måste kunna räkna till 175 mandat i riksdagen för att få igenom sina förslag. Det måste man förhålla sig till om man vill förstå och tycka saker i partipolitikens värld.

Om man då, som var fallet för SD under den föregående mandatperioden, saknar lite drygt 100 mandat för att nå upp till majoritet, så har man två alternativ:

Antingen söker man, genom förhandling, stöd hos så många som krävs för majoritet, med den naturliga konsekvensen att det egna förslaget utsätts för kompromisser och följaktligen inte blir precis så bra som man själv hade önskat om man hade egen majoritet. Man får ge och ta, prioritera och ibland acceptera att det man faktiskt lyckas åstadkomma är betydligt mindre än det man från början hade velat.

Eller så struntar man i det politiska hantverket, lajvar att man har egen majoritet, håller brandtal i riksdagens talarstol och berömmer sig själv för vilka fantastiska åsikter och principer man står upp för. Detta med följden att man inte får igenom en enda stavelse från sitt förslag, och de 80 procent som utgör resten av riksdagen får fritt spelrum att fortsätta föra landet i fel riktning.

Det senare alternativet kan säkert kännas tillfredsställande för den som sätter den egna självbilden och de personliga principerna främst. Man har inte kompromissat, inte behövt ge vika en tum, inte behövt förklara varför resultatet blev något annat än det man hade önskat sig.

Men vad har man åstadkommit? Inte ett förbannat dugg.

Aldrig rått tveksamhet

För mig har det aldrig rått någon som helst tveksamhet kring vilken av dessa vägar som SD ska välja. Det måste vara viktigare att steg tas i rätt riktning än att de gamla partierna tillåts fortsätta att förstöra Sverige. Varje positiv förändring – om så bara på marginalen – är bättre än ingen alls.

Det är nämligen det som är alternativet: ingen förändring alls – eller till och med fortsatt försämring.

Det är inte att överge sina principer. Det är att ta ansvar för att de faktiskt ska kunna få genomslag i verkligheten. En kompromiss är inte ett mål i sig, men den kan vara ett nödvändigt medel för att nå dit man vill.

Jag har varit engagerad i Sverigedemokraterna i hela mitt vuxna liv, drygt 31 år. Det är faktiskt längre än de allra flesta. Under hela denna tid har jag arbetat utifrån övertygelsen att vårt uppdrag är att förändra Sverige, inte att sitta vid sidan av och berömma oss själva för hur rätt vi tycker.

Jag har sett partiet växa från en närmast obetydlig politisk rörelse till att bli en av Sveriges största politiska krafter. Det har inte skett genom att vi suttit i varsitt hörn och förfäktat våra personliga uppfattningar, utan genom att vi steg för steg har byggt ett politiskt parti som kunnat vinna väljarnas förtroende och till slut också omsätta sin politik i verkliga beslut.

Extremt provocerande

Det är mot den bakgrunden extremt provocerande när egocentriska, självutnämnda idéväktare moraliserar över detta och anser sig både vara och veta bättre. Människor som med tvärsäkerhet förklarar att vi har kompromissat för mycket, att vi är för försiktiga eller att vi borde överge grundläggande delar av vår ideologi till förmån för deras egna högtravande principer.

Ärligt talat, vad fan har ni själva åstadkommit?

Sverigedemokraternas resa har hittills varit både lång och krokig, men den har tagit oss en bra bit på vägen. Min ambition är att resan ska fortsätta i samma riktning, mot att vara Sveriges dominerande politiska kraft under åtskilliga decennier framåt.

Det förutsätter att vi fortsätter vara en tydlig, inkluderande rörelse som på riktigt strävar efter att laga det som de gamla partierna har förstört. En rörelse som står stadigt i sin nationalistiska grundsyn och i övertygelsen om värdet av en stark nationell gemenskap, men som samtidigt förstår att politiken handlar om att åstadkomma verkliga resultat.

Vi ska ha högt i tak och kunna föra en öppen idédebatt. Men vi ska också vara ett politiskt parti, med en tydlig ideologisk grund och med företrädare som förstår sitt uppdrag. Öppenhet betyder inte att varje personlig uppfattning ska kunna upphöjas till partiets politik, lika lite som pragmatism betyder att vi ska överge våra grundläggande värderingar.

Vill man vara med på den resan, så ska man stå bakom de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i vårt principprogram. Och man ska förstå att politikens uppgift är att förändra verkligheten, inte att erbjuda en arena för personligt principrytteri.

Annars får man kliva av, eller bli avslängd.

Av Jimmie Åkesson (SD) partiledare

-Pettersson håller helt med Jimmie Åkesson, man kan göra som exempelvis Alternativ för Sverige, Nordiska Motståndsrörelsen med flera och gapa om svenskhet samt prata om att slänga ut alla men inte få något alls gjort eller försöka få lite i taget gjort med hjälp av kompromisser.

Jag tycker också att alla kan bli svenskar, det tar olika lång tid men det går för de flesta. Jag betraktar familjen Bernadotte som svenskar idag, trots att de inte var det när Jean Baptiste Bernadotte kom hit år 1810. Jag tycker också att mina klasskompisar på fotot ovan som hade utländska föräldrar är svenskar liksom deras barn är det.

***

• Pettersson på Facebook
• Petterssons på X

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även  SWISHA till 0760 858 480

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168