INSÄNDARE. För ett tag sedan ifrågasatte en SD-politiker huruvida flyktingar ska ha rätt att demonstrera (de hade demonstrerat utanför Riksdagshuset mot nya reglar om anhöriginvandringen). De politiskt korrekta gav upp ett ramaskri, ifrågasättandet var rasistiskt, främlingsfientligt och stred mot alla människors lika värde. Men frågan är intressant, inte bara för demonstrationsrätten, den reser nämligen flera aspekter som rör flyktingarnas rättigheter (och skyldigheter) i Sverige.

Förutom de generella reglerna om olika bidrag – försörjningsstöd, barn-, hyres- och studiebidrag etc – tillkommer en helt ny typ av så kallade rättigheter; de som berör de juridiska processerna. Här uppkommer kostnader för olika rättsprocesser vid framförallt förvaltningsdomstolar och vidhängande rättshjälp av advokater och ombud.

Journalisten Chris Forsne, på bloggen Ledarsidorna 2016-0916, har belyst detta på ett förtjänstfullt sätt. Hon visar hur dessa kostnader skenat iväg på ett sätt som få räknat med. De är fördelade på flera olika myndigheter och visar sig därmed inte på radarskärmen lika mycket som t ex Migrationsverkets (MV) kostnader. Flyktingar (här definierade som PUT, TUT, asylsökande, migranter och de som fått avslag) äger nämligen rätt att överklaga en svensk myndighets, i detta fall MV:s, beslut. Redan här kan man ha synpunkter på huruvida sådana beslut överhuvudtaget skall kunna överklagas. Ett annat ifrågasättande är huruvida de som fått avslag skall kunna söka asyl på nytt efter fyra års illegal vistelse i landet. Vår nuvarande civilminister är exempel på utnyttjandet av denna typ av ”rättigheter” (han fick avslag på sin asylansökan, uppehölls sig illegalt i landet, sökte på nytt efter fyra år och beviljades uppehållstillstånd).

Som en följd av förra höstens omfattande våg av asylsökande väntas, enligt Forsne, nu belastningen på de fyra migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå öka drastiskt. Har en flykting fått avslag först hos MV, och därefter hos migrationsdomstolen, har han dessutom rätt att överklaga ytterligare en instans, till Migrationsöverdomstolen, vilket närmare fyrtio procent av de som får avslag gör. Denna domstol får numera, förutom dessa asylmål, ytterligare en typ av överklaganden att behandla; så kallade omklassificeringsmål eller statusmål.  Man nöjer sig inte med att ha fått uppehållstillstånd som skyddsbehövande utan vill bli klassad som flykting och därmed kunna ansöka om familjeåterförening i Sverige.

Ytterligare en typ av mål är så kallade avlägsnandemål. Ett sådant är när en sökande fått avslag på sin begäran om uppehållstillstånd och ej får stanna i landet. Samma person kan då vägra godta det beslut som fattas där och då väcks en prövning i ett verkställighetsmål och därefter kvarstår möjlighet att begära prövning i högsta instans.

Kostnaderna för all dessa domstolsprocesser, enligt Forsne, syns inte hos Migrationsverket då det är Domstolsverket som belastas. 2015 låg kostnaden på drygt en halv miljard. För 2017 äskar domstolsverket redan nu över en miljard kronor från Justitiedepartementet för migrationsmålen.

Det säger sig själv att en flykting inte är kapabel att själv driva alla dessa processer i olika instanser. Men det svenska samhället ställer gärna upp med hjälp. Den som vänder sig till domstol har nämligen rätt till juridiskt biträde och ett stort antal advokatbyråer har nu specialkompetens på asylmål.

Arvoderingarna till advokaterna uppgår till närmare en halv miljard i år och ytterligare upp emot en halv miljard väntas gå till kostnader för juridiska biträden, tillsammans sålunda en miljard kronor till advokatbyråerna. Inte så konstigt att den politiskt korrekta generalsekreteraren i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, brunråttornas drottning, talar i egen sak. Eller som f d statsminister Reinfeldt yttrade sig om försvaret, det (Advokatsamfundet) är bara ett särintresse.

Ovanpå alla dessa kostnader tillkommer så kostnader för offentliga försvarare i allmänna domstolar för de flyktingar som begår brott. Här har vi återigen advokaterna som är de stora vinnarna, men samhället får även kostnaderna för polis, åklagare och domstolar vars arbetsbördor ökat betydligt. Även kostnader för tolkar står samhället för. Ett typfall här är nyligen det stora försäkringsbedrägeriet i Södertälje. Det rörde sig om ett stort antal, ca 35 personer, alla med invandrarbakgrund, som lurat till sig mångmiljonbelopp från försäkringskassan. Då alla åtalade skulle ha en egen offentlig försvarare, uppgick advokatarvoden till en kvarts miljard kronor, och det för bara en enda rättegång (SVT 12 mars, 2015 och Aftonbladet 23 juli, 2015).

De totala kostnaderna för flyktingarna för stat och kommun är, enligt vissa bedömare, hundratals miljarder varje åt. Om man kommer som skyddsbehövande till vårt land, hur stora krav kan man ställa på värdlandet och vilka rättigheter skall man kunna åberopa? Som ovan visats är det inte bara en humanitär fråga, det är framförallt även en ekonomiskt fråga. Till att börja med skulle man kunna rensa i de juridiska rättigheterna som rätt att överklaga myndigheters beslut i det oändliga, att få offentliga försvarare respektive juridiska ombud i alla lägen. Det finns all anledning att ifrågasätta huruvida flyktingar skall ha samma rättigheter i juridiska ärenden som svenskar som bor i vårt land. En annan fråga är vilka krav samhället kan ställa på flyktingar, vilka skyldigheter de bör ha. Minimikravet borde vara att inte begå brott, följa svensk lag och förordning, acceptera myndigheters beslut, lära sig svenska och försörja sig.

Lars Hässler 2016.