Sverige – ett land utan politiska ledare?

Blågula frågors pod-radio 4 september 2016. Från Jan Milld.

Socialdemokratin i Sverige hade en gång ambitioner att bygga ett folkhem och en välfärdsstat. Nu arbetar samma (?) socialdemokrati på att nedmontera detta.

Nu brinner bilarna, Dan Eliasson har gjorts till rikspolischef och staten kan inte garantera medborgarna en grundläggande fysisk trygghet.  Vi har inte ens en nattväktarstat.

Inget riksdagsparti är längre vad det en gång bildades för att vara och inget av dem förmår ta politiskt ansvar.  Sverige har varken en regering eller en opposition.  Vårt land är ledarlöst.

Partierna är toppstyrda samtidigt som de har smält samman åsiktsmässigt – runt en ”värdegrund” på tvärs mot medborgerliga intressen. Det rör sig om ett grundläggande systemfel.

Hur kan vi nu uppnå ett nationellt tillfrisknande för Sverige? Klart är att det finns ett samband mellan attityder och egenskaper hos oss svenskar i allmänhet idag och de företrädare som vi har fått.

7 thoughts on “Sverige – ett land utan politiska ledare?

  1. För min del får de gärna upprätta läger med vakt torn o bura in dem på livstid, livstid=hela den tid de lever. Malmös höjdare som är på studiebesök kan väl passa på att kolla några fängelser – om de hinner mellan middagarna, drinkarna och showerna.

    • Jag vill tacka för denna förnuftets klara stämma, med vilken man inte är alltför bortskämd i dessa bistra och samhällsfientliga tider! Kommentaren sammanfattar även i stort det som motiverar dödsstraffets varande. Denna ultimata straffåtgärd har aldrig noterats som effektiv ur en avskräckande synvinkel. Icke desto mindre är det min fasta övertygelse att det åligger en ansvarskännande nation att med alla till buds stående medel skydda sina medborgare och värna om brottsoffren. Den respektlöshet som nu visas mot den brottsdrabbade, överträffas endast av det absurt terapeutiskt inriktade omhändertagandet av gärningsmannen. All fokusering inriktas på brottslingens behov, medan den oskyldige medborgaren får finna sig i att bli ringaktad.

      Det är av underordnat intresse att mördare och våldtäktsmän inte kommer att imponeras av ett återinförande av denna slutgiltiga lösning och att den prohibitiva funktionen må ha sina brister. Det huvudsakliga är att säkra våra gator och torg och i möjligaste mån reducera antalet förövare. Då deras antal ständigt ökar måste vi kontinuerligt bekämpa nyrekryteringen. Detta dilemma är en civiliserad stats oavvisliga ansvar, och de tyngst belastade återfallsförbrytarna kan endast sona sina svåra brott genom att lämna arenan för gott. Dessa interner kostar oss årligen rent astronomiska summor, och detta typiskt feministiska förfarande kommer definitivt icke att kunna upprätthållas i framtiden.
      Andreas.

KommenteraAvbryt svar