Sverigevänner,

Varmt välkomna ska ni vara, till fantastiska Sölvesborg och Fyra Årstiders Park.

Det är faktiskt sjunde gången vi samlas här, i slutet av sommaren och tillsammans ser framemot vad hösten har att erbjuda.

Nu verkar vi lyckligtvis få behålla lite av sommaren ett tag till…

…att döma av väderprognoserna kan det här dock vara årets sista sommardag…

…så vi ska kanske försöka tänka bort höstrusket så gott det går.

Åtminstone idag.

Jag läste för ett par dagar sedan att en mans leende kan vara dold sexism…

Det är en ny studie som visar att kvinnofientlighet ofta döljs bakom ett varmt och vänligt leende…

(Ja, jag har väl egentligen inte så mycket mer att säga om det.)

Jag hörde också häromdagen att krisande Miljöpartiet har drabbats av ett mycket stort medlemsras.

Från 17 000 till 11 000 medlemmar på bara några månader.

Det är faktiskt obegripligt att 11 000 människor är beredda att betala hundra kronor om året för att vara medlem i det partiet…

Sverigevänner,

Olympiska spelen har ju nyss avslutats.

Med svenska ögon sett blev det en del besvikelser, men framför allt härliga framgångar för många av våra idrottskvinnor och –män…

Sverige hamnade på en 29:e plats i medaljligan.

Det är väl egentligen ganska fantastiskt.

USA, som hamnade överst, vann förvisso tio gånger så många medaljer – men det är å andra sidan ett land med 30 gånger Sveriges befolkning.

Vi har all anledning att vara stolta!

Stort grattis, hälsar vi alla kämpande hjältar och hjältinnor!

Men, så läste jag läste någonstans att EU faktiskt vann medaljligan…

(Jippie! Jag är rörd till tårar…)

Nu proklamerade jag förvisso i Almedalen att jag är Europavän…

…och det har jag inte tänkt ta tillbaka…

…men jag måste nog ändå erkänna att jag har lite svårt att jubla och skutta av glädje över denna Europas storslagna seger.

Det är samtidigt lite oroväckande att den här typen av starkt federalistiska uppfattningar hörs allt oftare.

Det sägs förvisso att idrott och politik inte hör ihop, men det är förstås bara struntprat.

Hur länge dröjer det innan förslag i den här riktningen läggs fram på allvar?

När anser Bryssels federalister att vi – Europas olika folk – är mogna för den här övergången?

När tvingas våra svenska stjärnor och hjältar byta den blågula OS-dräkten mot en stjärnbeklädd mörkblå?

Förhoppningsvis – och troligen – aldrig.

Idrott är alldeles för förknippad med nationell stolthet för att något sådant ska bli verklighet inom överskådlig framtid.,

Men de federalistiska drömmarna finns där…

…och även om vi inte kommer att behöva se framtidens Sarah Sjöström eller Henrik Stenson representera ett Europas Förenta Stater i Olympiska spelen…

…så finns det så mycket annat som vi sannolikt kommer att tvingas ge upp – om de federalistiska krafterna får som de vill.

Det är en mäktig motståndare.

Nu har det ju gått några månader sedan Brexit-omröstningen i Storbritannien.

Det är väl först nu man på allvar kan börja följa upp konsekvenserna av resultatet.

Vi minns alla skrämselpropagandan och domedagsprofetiorna.

”Brexit hotar sänka Europeiska aktier med 25 procent”, löd en rubrik i en svensk tidning före folkomröstningen.

Så häromdagen läste jag i Dagens Nyheter: ”Brexit raketbränsle för börsen.”
Faktum är att det går alldeles utmärkt för Storbritannien.

Konsumentpriser sjunker, huspriserna har ökat och börsen har stigit.

Det blev inte den stora katastrof som domedagsprofeterna och eurokraterna försökte lura i oss.

Tvärtom!

Men det finns naturligtvis utmaningar…

Inget land har tidigare gjort det Storbritannien nu står inför.

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas:

Storbritannien går före, visar vägen för alla frihetsälskande européer.

Det är dags att vi på allvar lyfter den här frågan också i Sverige.

Lyfter behovet av en nationell resning – en europeisk resning – mot federalismen…

…mot de som vill beröva oss – och övriga nationer i Europa – frihet och självbestämmande.

En resning mot eurokraterna och deras Europafientliga makthunger.

Som frihetsälskande Sverigevänner – som Europavänner – är det vår plikt att gå i täten för det.

Gå i täten för den frihetskampen!

För ett nationernas Europa.

För varje folks rätt att vara herrar i eget hus!

Sverigevänner,

Det är ju halvtid i politiken, och då brukar det inte bli så mycket action.

Samtidigt är situationen – både i vårt land och i omvärlden – så pass extrem att ingen politiker kan – med bibehållen trovärdighet – luta sig tillbaka och vänta in valåret.

Och jag tycker att det märks ganska tydligt på debatten – framför allt på hur den förs av de övriga partierna.

Å ena sidan gör man sitt yttersta för att ta fokus från det som människor i allmänhet pratar om.

Finansministerns möte med pressen – instoppat någonstans mellan Helan går och Punschen står – i samband med regeringens årliga kräftskiva på Harpsund häromdagen är ett sådant exempel.

Hon fortsatte upprepa det mantra vi hört från regeringen ända sedan man tillträdde som förvaltare av de ”tomma ladorna”:

”Det går bra för Sverige.”

Det går till och med fantastiskt bra.

Ekonomin växer, sysselsättningen växer,

Och allt det här är naturligtvis regeringens förtjänst.

I och med att man nu skärpt invandringspolitiken, för man en ansvarsfull ekonomisk politik, säger man.

Och det ligger förstås en del i just det.

Synd att de var fullt upptagna med att kalla oss fula saker när vi påpekade det långt innan kostnaderna började skena…

Och jag ifrågasätter det här med ”ansvarsfull ekonomisk politik”.

”Den som är försatt i skuld är icke fri.”

Det är ord som – i omgångar – har präglat den gamla socialdemokratin, från Per Albins och Ernst Wigforss dagar.

Till och med Göran Persson dammade av den där gamla devisen under sin tid.

Faktum är att vi nu befinner oss i högkonjunktur, men Stefan Löfven och Magdalena Andersson tänker ändå låna tiotals miljarder för att finansiera sina reformer.

Det är faktiskt inte särskilt ansvarsfullt.

Det är snarare ett väldigt kortsiktigt, riskabelt sätt att hantera den offentliga ekonomin på.

Men man måste – därför att situationen är sådan att den kräver det.

Och den situationen har inte uppstått av sig självt ur tomma intet.

Den har uppstått ur ansvarslös politik – den har uppstått för att man vägrade ta ansvar medan tid ännu fanns.

Tänk på det, Sverigevänner, när ni hör finansministern eller statsministern skryta om hur bra det går.

Tänk på vilket hyckleri de företräder!

Och, ärligt talat – om det nu går så förbaskat bra…

…varför har vi då hundratusentals fattiga pensionärer?

…varför har vi personalbrist inom i stort sett hela välfärden?

…varför har vi överfulla barngrupper och proppfulla klassrum i förskola och skola?

…varför har vi ett rättsväsende som inte klarar av att upprätthålla ordning och trygghet?

…varför har vi sådan bostadsbrist i stora delar av landet?

…varför har vi sådana kvalitetsbrister i kollektivtrafiken?

…varför har vi människor som ligger i sjukhusens korridorer?

Regeringen säger att det går bra.

Vi säger att Sverige kan betydligt bättre!

Sverige ska prestera betydligt bättre!

Nåväl, Sverigevänner,

Å ena sidan fortsätter man att ha skygglapparna på, fortsätter att skönmåla.

Å andra sidan försöker de allihop adressera den stora – och växande – skara väljare som hyser ett starkt missnöje med utvecklingen och samhällets tillstånd.

Missnöje med tillgänglighet och kvalitet i välfärden.

Missnöje med växande otrygghet och ett rättssamhälle i förfall.

Missnöje med hur samhället kommit att se ut i största allmänhet – med stark polarisering, splittring, segregation.

Mer eller mindre desperata förslag från både höger och vänster avlöser varandra.

Det liknar mest en tävling i att komma med finurliga, mediemässiga utspel.

Förra helgen kunde vi till exempel höra hur Centerledaren, Annie Lööf, föreslog att stenkastare och bilbrännare ska få jobba hos polisen.

(Jag vet inte om jag någonsin har hört något liknande…)

Nästa förslag blir väl att låta pedofiler få praktikplats på dagis…

Många har nog lite svårt att förstå vilken analys Annie Lööf gjorde för att komma fram till det förslaget…

…men det understryker någonstans det här, att utspelen i sig är viktigare än själva innehållet.

Ett annat exempel är Annie Lööfs allianskollega, Liberalernas Roger Haddad…

…som häromdagen hävdade att sommarens epidemi av brinnande bilar handlar om ”busstreck och försäkringsbedrägeri”.

Vad har man egentligen för verklighetsuppfattning när man säger en sådan sak?

Tror man på det själv, eller försöker man vilseleda?

Och tror man i så fall att väljarna är korkade?

Det var samma sak när Stefan Löfven i sitt sommartal pratade om vågen av sexofredanden i samband med offentliga tillställningar…

…som ju varit ett hett ämne senaste halvåret, och inte minst nu i sommar.

Tidningsrubrikerna vittnade om en statsminister som minsann ryter till.

Vad sa han då, egentligen?

”Det är på tiden att vi pratar mer allmänt om det här, både män och pojkar. Hur beter man sig?”

Både män och pojkar…

Han sa så – igen…

Återigen valde han att skylla det här fenomenet på män i största allmänhet…

Återigen, trots att det till och med för honom måste vara fullständigt uppenbart att det här är ett fenomen som är kopplat till en tämligen begränsad…

…om än snabbt växande – grupp av män.

Stefan Löfven fortsätter att ignorera den stadigt växande elefanten i rummet.

Som sagt, tror han på det här själv, eller tror han att vi är korkade?

Sverigevänner,

Det är ganska lätt att raljera över allt det här.

Raljera över den totala brist på verklighetsförankring som vår käre statsminister gång på gång ger uttryck för.

Raljera över att några av vårt rikes högsta företrädare – gång på gång – gör bort sig när syftet egentligen är att beröra människor i verkligheten.

Men det faller liksom platt.

Raljera över polisens Tafsa inte-armband och andra tafatta sätt att hantera problematiken på.

Men, det finns ju ett bottenlöst allvar i det här som är svårt att skratta bort.

Jag har varit inne på det förr, senast i Almedalen för några veckor sedan.

Om man förfäktar uppfattningen att det här är ett generellt mansproblem, så är man inte bara antingen en lögnare eller genuint oförståndig.

Man är framför allt den som sviker.

Sviker alla offer.

Sviker alla potentiella offer.

Sviker samhället – sviker genom att å ena vilseleda och å den dra sidan hindra nödvändiga reformer från att komma tillrätta med problemet.

Stefan Löfven är helt enkelt en svikare!

Sverigevänner,

Jag vill återkomma till själva kärnan i det här.

Återkomma till detta med kultur, att kultur har betydelse, att normer och värderingar spelar roll.

Och att vi som styr – eller som aspirerar på att styra – samhället har förståelse för det, har i sin tur betydelse.

Att vi har förståelse för att folkgrupper som stridit mot varandra i århundraden inte plötsligt blir vänner bara för att de byter mark under fötterna.

Förståelse för att människor bär med sig sin kultur – sina värderingar – även när de lämnar den kulturens ursprungliga område.

Förståelse för att människor rent fysisk kan befinna sig här i Sverige…

…kanske till och med vara födda här…

…men mentalt – kulturellt – befinna sig i en helt annan del av världen

Och, förståelse för att det får betydande konsekvenser för ett land som vårt, med stor tillströmning av människor från främmande kulturer.

Det är ju det som är själva kärnan i det här.

Det är det som Stefan Löfven fortfarande inte vill förstå.

Sverigevänner,

Det är ju numera ganska populärt att säga saker i stil med ”vi måste våga prata om svenska värderingar”.

Vi hörde det senast från Annie Lööf, när hon höll sitt sommartal tidigare i veckan.

Det är ett stort steg framåt.

För bara något år sedan fanns det överhuvudtaget inga svenska värderingar – det fanns inget svenskt alls.

(Inte mer än ”midsommar och såna töntiga saker”, för att citera en känd före detta politiker som absolut inte är någon fifflare.)

Förr kallades det ”främlingsfientlighet” – nu kallas det ”modigt”.

Nu vågar de flesta.

Nu är de flesta modiga.
Men är det särskilt ”modigt” att säga så, säga att det finns svenska värderingar som det svenska samhället ska stå upp för?

Tidigare var det ju det.

Tidigare, när man faktiskt riskerade någonting.

Riskerade kanske sitt jobb, sitt sociala liv – riskerade sin hälsa, till och med – bara genom att andas i fel riktning.

Då var det modigt.

Nu är man ju bara en vindflöjel, ett mähä, ett får i skocken…

Det är inte särskilt modigt.

Har man först nu, efter decennier av massinvandring, segregation och splittring…

Har man först nu kommit till denna insikt – ja, då är man inte särskilt modig.

Då är man naiv, då är nonchalant, då är man självgod.

Det är inte modigt att vilja visa nytillkomna vad som gäller här i vårt land.

Det är inte modigt att visa hur man beter sig här.

Det är inte modigt att stå upp för våra normer och värderingar, stå upp för vårt sätt att leva – stå upp för det som har skapats, förmedlats och förädlats över generationer i vårt land.

Det är inte modigt.

Det är inget man ”måste våga”

Det är bara självklart.

Det är att ta ansvar.

Det är att visa respekt.

Och förstod man inte det innan vinden började vända, ja då är man ju i högsta grad medskyldig till hur det ser ut – medskyldig till utvecklingen och samhällets fall.

Men, såklart – det är bra om man säger att man har ändrat sig.

Det är bra om man hävdar att man har kommit till insikt.

Men, hur trovärdig är man om man säger det nu?

Hur ska vi kunna lita på att man inte ändrar sig igen, när vinden vänder nästa gång?

Trovärdighet bygger man genom att stå upp för någonting – och stå upp för det även när det är stormigt.

Inte genom att ständigt låta näsan peka i den riktning som vinden blåser.

Då är man bara en liten lort…

Sverigevänner,

Här kommer man ju osökt in på de senaste turerna i tiggeridebatten.

Nu har vi – tro det eller ej – fått höra den socialdemokratiska civilministern öppna för ett tiggeriförbud.

”Det är naturligt att vi tar del av erfarenheterna från andra länder”, sa han.

Så mycket spott och spe vi har fått utstå i den här frågan…

(Det är ganska fantastiskt.)

Vi får väl se hur det faktiskt blir med den här saken.

Det stör mig givetvis inte om regeringen verkligen svänger i vår riktning.

Tvärtom, det vore inte en dag för tidigt.

Det som däremot stör mig i detta är hur Moderaterna – ett parti som nyss haft regeringsmakten i åtta år – reagerade:

”Vi välkomnar om S nu har vaknat upp och är beredda att ta krafttag mot det här allvarliga samhällsproblemet…”

Så sa Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé i en kommentar till Expressen.

Alltså, kom igen!

Någon skam i kroppen får man väl ändå ha?

Ja, jag är lite bitter.

Inte för vad han tycker i sak, utan för att detta är ett parti som hade åtta år på sig att göra någonting…

…men som då inte lyfte ett finger.

Som istället pekade finger åt oss som lyfte problematiken.

Och nu står partisekreteraren där – fullständigt befriad från skrupler – och låtsas som att det här är något man krävt länge.

En typisk lort…

Sverigevänner,

Det är – som sagt – halvtid i mandatperioden.

Det har onekligen varit två väldigt händelserika år sedan valet…

….och utifrån rådande opinionsläge – och samhällets kritiska tillstånd – torde även tiden fram till valrörelsen bli spännande.

Den senaste veckan har det publicerats ett antal opinionsmätningar, och i inte mindre än två av dem har vi varit största parti.

Faktum är att vi enligt åtminstone en av de här skulle kunna bilda egen majoritet ihop med Moderaterna.

Jag upprepar det jag sa vid Landsdagarna i höstas:

Det mest naturliga just nu ser ut att vara en mitten-högerregering med oss, Moderaterna och Kristdemokraterna.

(Nu vet vi förstås inte om KD klarar spärren i ännu ett val, och det är alltså inte ens säkert att det skulle behövas.)

En mitten-högerregering där vår socialkonservativa utgångspunkt axlar rollen som det sociala samvetet.

Vad innebär då det?

Det är uppenbarligen så att det finns många beröringspunkter mellan oss och Moderaterna.

Kriminalpolitiken, skolpolitiken, skattepolitiken och så vidare.

Men det finns givetvis också områden där Moderaterna har stora brister, inte minst när det gäller välfärden och fördelningspolitiken.

Det såg vi under deras åtta år vid makten.

Det handlar om situationen för anställda inom vård och omsorg.

Till största delen kvinnor med många gånger usla villkor sett till arbetstid, arbetsbelastning, arbetsmiljö och så vidare.

Det handlar om familjen, om barnfamiljer med tuffa villkor för att få vardagen att gå ihop.

Varje familj har sin unika situation.

Vi vill att Sveriges familjer ska ha möjlighet att forma sin vardag så som det passar dem.

Bort med kvoteringen av föräldraförsäkringen, utöka möjligheten till deltid för familjer med småbarn.

Utöka familjernas möjligheter att forma livet just som de själva vill ha det…

…inte minst genom förstärkt föräldrapenning och bostadsbidrag.

Det handlar om de äldre.

Inte minst om landets många fattigpensionärer – en grupp som nästan fördubblats de senaste tio åren.

Trots att det går så bra för Sverige…

Det är givetvis en helt oacceptabel utveckling, att de som byggt upp välfärden inte får del av den på ålderns höst.

Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle.

Vi menar att den som kräver sig rätt först ska göra sin plikt, men den som gjort sin plikt ska också ha sin rätt!

Vi föreslår höjd garantipension med tio procent, genomsnittlig 795 kronor i månaden.

Sverigevänner,

Det är i dessa frågor vi blir en garant i en framtida mitten-högerregering.

Det är, vid sidan av våra övriga profilfrågor, för dessa utsatta grupper vi tar strid.

Jag kan lova här och nu…

…och det här är avgörande för oss…

…att vi kommer inte stödja någon regering som inte förbättrar fattigpensionärernas situation rejält.

Det är ett löfte!

Sverigevänner,

Låt oss fortsätta njuta av sommarens sista timmar.

Välkomna till Slottsudden och Sommarfestivalen, som fortsätter hela kvällen.

Vi ses här igen om ett år!