”Enligt kvinnan är han i 25-30-årsåldern, hade brun keps, mörk jacka och beige byxor”. Så beskrev lokaltidningen en gärningsman som våldtog en ung kvinna i centrala Nyköping 2011.

Kvinnan hade i det här fallet talat med mannen, stått öga mot öga med honom och kunde givetvis lämna ut ett mer detaljerat signalement än det lokaltidningen publicerade.

Så här ihåliga signalement väljer svensk media att gå ut med och man har därför intagit en annan inställning än medier runt om i Europa…om nu inte förövaren tillhör den etniskt svenska sfären förstås. Då har man lite lättare att gå ut med hårfärg, hudfärg och språk. Motiveringen media ofta ger är att man riskerar skuldbelägga alltför många män om man publicerar ett mer detaljerat signalement, men stopp…

…Hur är det egentligen med det?

Låt mig ta två fingerade exempel.

1. En våldtäktsman härjar i den lilla staden. De lokala medierna går ut med följande signalement: ”Mannen bar en mörk tröja och jeans. Han uppges vara cirka 20-30 år och cirka 1.90 lång”.
2. En våldtäktsman härjar i den lilla staden. De lokala medierna går ut med följande signalement: ”Mannen bar en mörk tröja och jeans. Han uppges vara cirka 20-30 år och cirka 1,90 lång. Han har…(hårfärg)…har…(hudfärg)…hud och talar…(språk)”.

Medias motivering med att man riskerar skuldbelägga män p.g.a. ett signalement får här en liten märklig ingång.

I signalement 1 kanske man skuldbelägger 40 procent av stadens alla män. I signalement 2 kanske man begränsar den skaran till 5 procent.

Om polisen nu ber allmänheten om hjälp är det väl av vikt att allmänheten vet vad de ska titta efter och vilka har då bättre förutsättningar att hjälpa polisen än just media? Våldtäktsmannen i det här fingerade fallet har förmodligen grannar, vänner och arbetskamrater som känner igen beskrivningen. Någon kanske känner igen honom från gymmet, från tvättstugan eller från det lokala fiket.

Om polisen nu vill ha hjälp av allmänheten, ge då allmänheten alla fakta så att de kan lämna in tips för att få fast förövaren. Visst, jag erkänner att ett signalement som stämmer in på 5 procent av stadens män riskerar att sätta fokus på någon oskyldig, men är det verkligen bättre om man lägger fokus på 40 procent av stadens män? Riskerar inte fler att då misstänkliggöras?

Alternativet är att media överhuvudtaget inte lämnar ett ynka litet tips om förövares signalement, men på vilket sätt hjälper det polisen att finna hederliga medborgare som kanske kan lämna tips om förövarens identitet? I det fallet misstänkliggörs nämligen alla stadens män och vem ska då stadens kvinnor vara rädda för?

För det viktigaste av allt är ändå kvinnornas säkerhet. Lämnar media ut ett detaljerat signalement på en känd förövare, vet kvinnorna vilka de ska undvika på motionsspåret, på kvällspromenaden eller i parken. Om halva stadens manliga befolkning misstänkliggörs eller kanske t.o.m. alla män, lär stadens kvinnor bära på en ständig rädsla av att möta fel person.