INVANDRING. Så här var det inte tidigare i Sverige, konstaterar artisten Pernilla Andersson utifrån sin egen erfarenhet och menar att det som nu sker, är en helt oacceptabel utveckling och inget man ska behöva tåla, så som vakter på festivalområdet sagt till de tjejer som drabbats.
Pernilla Anderssons rekommendation till de som kommer hit och begår sexuella övergrepp är att “återvända hem, börja om från start och läsa på om jämställdhet, respekt och hänsyn“. Det är det som gäller i Sverige, punkt, slår Andersson fast. Hon berättar på sin blogg att hon “har turnerat i snart 20 år, först som musiker åt andra, därefter som egen artist, har delat turnébuss med enbart män, spelat med män och hängt på många många festivaler, stått på många trånga klubbar, ibland iförd kort kjol. Aldrig någonsin har jag varit med om någon form av övergrepp. Aldrig har jag reflekterat över att jag borde ha några andra kläder än just dem jag velat ha. Aldrig har jag varit rädd.”
Andersson menar att samhället måste sätta hårt mot hårt. Artisten skriver på sin blogg ”Vi måste sätta hårt mot hårt. Kan MAN, för det är MÄN, inte uppföra sig eller visa respekt så har MAN inget på festival eller någon som helst offentlig yta att göra. Då får man gå hem och börja om från start. Läsa om jämställdhet, uppförande, respekt och hänsyn. Det är det som gäller. Punkt. Det räcker nu”
Pernilla Andersson skriver inte rent ut att det är ensamkommande män som av någon anledning kallas flyktingbarn men i ett kulturlandskap som styrs av extremvänstern måste hon vara försiktig för att inte bli arbetslös.
Värmlandspolisen talar däremot klarspråk, vilket inte återges i de stora medierna som SVT, SR, hattidningarna AB och Expressen med många fler. Värmlands Folkblad är ett undantag som säger sanningen.
Pernilla Andersson är drygt 40 år och har troligen turnerat och sprungit på konserter i minst 20 år utan att trakasseras utan att något hänt men nu…och Migrationsverkets generaldirektör påstår att ingen fått det sämre!

Pernilla är välkommen på Sweden rock. En festival där kvinnor inte behöver vara rädda.
Jonny Cash från 1958
Det är ju en början i alla fall att en kvinnlig artist försöker tala om.
Kanske fler kvinnliga artister ställer sig vid hennes sida.