Sveriges drygt 50 no go-zoner är som tryckkokare, redo att explodera när som helst.

Dick Erixon, mångårig samhällsdebattör och numera chefredaktör på Samtiden, undrar varför ansvariga politiker är så tysta?

I Sverige har vi nu drygt 50 områden där samhället gett upp, där polisen erkänner att de inte klarar uppgiften och där ett parallellsamhälle med egna regler etablerats.

Vem kunde tro att detta kunde ske i Sverige? Vem kunde sitta med kompisarna över ett par öl för bara tio år sedan och diskutera det faktum att människor från andra länder skapar oro i landet, svärtar ned Sveriges rykte internationellt och tar med sig lagar och regler från de länder de säger sig ha flytt från?

Dick Erixon undrar varför sju av åtta riksdagspartier blundar inför fakta och kommer fram till att deras totalt misslyckade integrationspolitik och rädslan för ordet rasism är de viktigaste faktorerna som förklarar denna tystnad.

”Det betyder alltså att Sverige som land håller på att avvecklas inifrån. Demokrati, lagar och rättsordning är på väg bort. Avskaffas”

En bitter sanning för alla som älskar vårt land och som inte accepterar att detta sker framför våra ögon.

”Människor som bor där har inte förankring i samhället, inte arbete eller skola…//…en integrationspolitik som uppmuntrar nyanlända att inte söker sig till, inte anpassar sig och inte strävar efter att bli som majoritetssamhället, utan istället odlar sina gamla kulturella mönster. Det leder till permanent utanförskap och hat mot det svenska.”

Att människor från främst Mellanöstern och Afrika inte är villiga att anpassa sig till det svenska samhället, beror på att de inte ställs inför nödvändiga krav. Man tar med sig sin kultur, sina lagar, sina regler och sin samhällssyn och sedan vill man inte leva efter något annat och höjs rösterna på att detta är Sverige och här gäller dessa laga och regler, kommer ropen på rasism som ett brev på posten.

Man behöver inte bege sig särskilt långt för att hitta parallellsamhällen. Alla som bor eller har bott i det man kallar mångkulturella områden, vet att många av medborgarna med rötter i andra världsdelar inte har något som helst intresse av att anpassa sig. Att följa svenska lagar, regler och normer är för dem helt ointressant och när inte samhället ställer krav så är det lätt att slå sig till ro och leva som man vill.

Nu satsas nya miljarder i dessa problemområden, men varför? Räcker det med att bränna bilar, kasta sten på polisen och gråta ut att samhället har övergivit oss för att föreningar och organisationer i Sveriges dryga 55 no go-zoner ska överösas med pengar? Spelar det någon roll att miljarderna rullar om det finns strukturer i våra förorter som motarbetar varje försök till att ”försvenska” dessa områden?

Dick Erixon har nog rätt i att sju av de åtta riksdagspartierna hoppas kunna tiga ihjäl problemen och utvecklingen i  förhoppning att väljarna inget ska märka och myndigheterna inget säga. Medan tystnad råder fortsätter utvecklingen i en nedåtgående spiral och de miljarder som nu satsas kunde lika gärna kastats i sjön. Så länge inga tydliga krav ställs och så länge samhället abdikerat och polisen tvingas stå med bakbundna händer, kommer utvecklingen inte bara att fortsätta, den kommer att eskalera.

Samtiden