INSÄNDARE. Nyligen uppdagades i Sveriges Radio 31 maj  att en rad personer med kyrkliga uppdrag – kyrkopolitiker, präster och anställda missbrukat kyrkans medel och spenderat dessa på lyxresor, krogbesök med spritförtäring i främmande länder, allt för att främja ”samarbetet” med församlingarna eller andra diffusa skäl. Under de sista decennierna har vi vant oss vid att samhällets institutioner som företags- och bankledningar, fackförbund, ideella organisationer och politiker skaffat sig obscena löner, pensionsavtal, bonusar och andra förmåner.

För tio år sedan skrev jag en Brännpunksartikel i SvD (2 april 2006) ”Vår tids rövarbaroner” om näringslivstopparnas höga ersättningar. Har något ändrats sedan dess? Knappast. Tvärtom. Ericsons VD har kvitterat ut hundratals miljoner i ersättningar under de senaste åren trots att vinsterna och börsvärdet fallit, och flygresor har kostat aktieägarna 300 miljoner kronor. I färskt minne har vi även förra årets SCA/Industrivärdens eskapader.

Kommunals äventyr med utlandsresor, krogbesök med spritförtäring, restaurangetablering och andra förmåner för fackpamparna liknar alltmer storbolagens excesser.

Rädda barnen sökte nyligen en ny generalsekreterare, en känd S-politiker Veronica Palm, som begärde cirka 600 000 kr i årslön trots att det bara gällde ordförandeposten. Detta samtidigt som ideella gräsrotsfunktionärer jobbar gratis och ordförandeposten borde vara ett hedersuppdrag, inte en utkomst.

För några år sedan avslöjades att en före detta folkpartiledare, Bengt Westerberg som var ordförande i Röda korset, kostade organisationen drygt en miljon per år trots att han redan var försörjd av skattebetalarna i och med sin riksdags- och statsrådspension. Kan man inte begära att avdankade politiker med såväl hög som långvarig offentlig ersättning bidrar med ideellt arbete för den förmånen?

Politikerna är den enda grupp i samhället som har möjlighet att bestämma sina egna ersättningar, och gör det med råge. De är förvisso inte ”heltidsanställda” men uppbär i Sverige arvoden på drygt 60 000 kronor i månaden – en ansenlig månadslön för de flesta – plus traktamenten, fria resor och synnerligen generösa pensioner, vilket man skulle kunna kalla för livstidsfallskärmar.

Nu har det visat sig att vissa förtroendevalda missbrukar systemet genom att inte ens närvara i riksdagens arbete men ändå kan kvittera ut fullt arvode. Systemet med sjukskrivningar missbrukas också. Man kan sjukskriva sig eller ta ut barnledighet under tider som riksdagen sammanträder, men friskskriva sig respektive avsluta barnledighet under riksdagens uppehåll.

Senast var det en V-politiker som inträdde i tjänst, och sålunda kunde kvittera ut arvode, under sommaren för att ”skriva motioner”.  Och sen har vi två f d partiledare, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, som plockar ut stora avgångsarvoden genom att ”sätta sig på bolag”, bli konsulter och föredragshållare med arvoden i miljonklassen men inte ta ut lön i det egna företaget.

EU-parlamentarikerna i Bryssel har betydligt mer i månadslön, 80 000 kr plus ett antal tusen kronor som inte behöver redovisas och fria resor. Dessutom betalt ända tills 65 årsdagen med nästan fullt arvode.

Genom de så kallade Panamadokumenten har det uppdagats att vissa företag och privatpersoner undanhållit stora belopp från att beskattas genom att placera dessa i så kallade skatteparadis. Och nyligen avslöjades att flera av våra svenska storföretag är nolltaxerade, det vill säga de betalar ingen skatt i Sverige.

Samhället är beroende av att det sociala kittet mellan medborgarna håller, att man kan lita på företagen, fackförbunden, de ideella organisationerna och politikerna. I dessa tider – med alltfler flyktingar och migranter, terrorhot, finanskriser, ett aggressivt Ryssland och ett eventuellt imploderande EU – är det ännu mer väsentligt att vi kan förlita oss på våra svenska och internationella institutioner. Med de sista bastionernas fall – kyrkans och att EU eventuellt imploderar i och med Storbritanniens folkomröstning om utträde ur unionen (Brexit) – känns detta dock alltmer avlägset. När medborgarnas förtroende för samhällets institutioner minskar ökar risken att partier på ytterkanterna får medvind, något som vi nu ser i USA med Trump på högerflanken och Sanders på vänsterflanken, och även hos oss i Europa.

Lars Hässler är Jur Kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen, då han känt att Sverige är på väg åt fel håll. 

Lars Hässler 2016