BROTTSLIGHET. Ett ökande antal svenska poliser är allt mer missnöjda med sin arbetssituation. Det handlar om allt från dålig organisation och resursbrist till att man anser att domstolarna i alldeles för stor utsträckning “daltar med buset” och att grova brottslingar inte får rejäla straff. Den senaste tiden har flera poliser gott ut och kritiserat polisen och våra politiker, det är tungt för dem eftersom PK-media verkar stå på busets sida
Polisen gör ofta bra insatser med att gripa och lagföra personer. Men många av dessa sitter och hånler när vi griper dem. De vet att de inte kommer få något högre straff, om de ens döms, skriver polisen Peter ”Peppe” Larsson på Expressen Debatt.
”Jag blev så glad att ni grep honom. Nu kommer han väl få sitta i fängelse under en längre period? Jag var verkligen livrädd och känner mig fortfarande rädd för att träffa på honom”. Dessa ord kommer från en målsägare jag träffade några veckor efter att hon blivit utsatt för brott.
Ska jag vara uppriktig och ärlig eller ska jag snällt spela med för att inte göra henne mer orolig? Tankarna rör sig i huvudet. Jag vet ju att brotten hon blivit utsatt för och det stora antalet andra brott som den aktuella gärningsmannen gjort sig skyldig till inte kommer rendera i speciellt många dagar bakom lås och bom.
Jag väljer att vara ärlig: ”Nej tyvärr, vi lever i Sverige och här är upprättelsen för brottsoffret, eller att förhindra nya brott, av sekundär betydelse”.
Varje dag möter jag brottsoffer i min yrkesroll som polis. Människor som blivit utsatta för brott och som i vissa fall kommer att få leva med oro, ångest och sömnsvårigheter under lång tid framöver. Vissa blir aldrig mer sig lika. Dessa berör och lämnar avtryck på mig, dagligen.
I Sverige har vi relativt bra straffskalor. Problemet som jag upplever är att påföljden nästan alltid hamnar i det nedre skiktet. Alltid med stort fokus på gärningsman, inte offer.
För att underlätta rättsprocessen har vi något som kallas förundersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse och straffrabatt. Det innebär att delar av förundersökningen inte tas med, att vissa brott konsumeras av varandra och ju fler brott du begår, desto mer ”rabatt” på påföljden får du. Till exempel två män döms för 40 respektive 30 bostadsinbrott. Brottet klassas som grov stöld med lägst sex månader och högst sex år i fängelse. Den som dömdes för 40 inbrott fick fyra års fängelse, 30 till tre och ett halvt år.
Sköter man sig dessutom under tiden i fängelset blir man villkorligt frigiven efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. I Sverige finns det en liten klick yrkeskriminella, eller livsstilskriminella som de kallas, som begår brott för att försörja sig. De lever helt enkelt på kriminalitet. Dessa kan lite förenklat delas in i två kategorier: Den ena gruppen, oftast män i åldern 15-40 år som begår och står för den riktigt grova kriminaliteten. Här pratar vi vapenbrott, rån, narkotikaförsäljning och ”smash and grab”-stölder. Sedan har vi den andra gruppen.
De som begår mängdbrott som stölder, bostads- och bilinbrott, skadegörelse och ofredanden. Majoriteten av dessa är också män, dock inte uteslutande. Ofta är det missbrukare som begår brotten för att kunna finansiera sitt missbruk (även om det givetvis finns de som enbart gör brott för att tjäna pengar). Inte sällan kan vi se hur till exempel bostadsinbrotten går ner när vi griper vissa konstellationer, för att sedan öka igen när de kommer ut ur fängelset.
Många av dessa individer sitter och hånler när vi griper dem, de vet att de snart är ute igen. De vet att de inte kommer få något högre straff, om de ens döms.
Med bakgrunden att fem procent av de kriminella begår 50 procent av brotten, som det sägs: Tänk om vi utnyttjade straffskalorna lite bättre?
Och till de som hävdar att långa fängelsestraff inte minskar brottsligheten: Må så vara. För mig handlar längre fängelsestraff om en markering från samhällets sida, en upprättelse för brottsoffren men framför allt att dessa individer under sin tid i fängelse inte kan skörda nya brottsoffer, för det är på dem fokuset ska vara!
Svensk polis gör i många fall väldigt bra insatser, försöker gripa, lagföra och öka tryggheten i samhället. Som ni ser jobbar vi i uppförsbacke. Det skapar en frustration att vårt arbete inte alltid ger er en bättre och tryggare vardag.
Peter ”Peppe” Larsson
Ingripandepolis
-Pettersson tackar för detta men vill påpeka att det är ännu värre än Peter påstår. Exempelvis är straffskalan för grov våldtäkt fyra till tio år men ofta döms gärningsmännen till fängelsestraff med kortare tid än minimistraffet fyra år.
Varför yrkas inte utvisning på alla utländska brottslingar? Politikerna har pratat om detta i många år men inget händer.
[…] […]
Det är inte meningen att alla flyktingar ska invandra hit permanent, de ska få vara här och få skydd tills kriget är slut, sedan ska de hjälpas att flytta hem igen, det tror jag är bäst för de allra flesta. Sen alla andra som ”följer med” ska avvisas direkt vid gränsen. Alltså i stort sett bara tillfälliga uppehållstillstånd och alla som släpps in ska ha/få skaffa giltiga ID-handlingar av typen biometriska pass, då är många problem lösta!! Om sedan den som ljuger om sin identitet, ålder eller ursprung får stå för konsekvenserna själv så är de allra flesta resterande problem också lösta.
Gör som polisen i USA och peppra buset tills dom är döda med all säkerhet.
Kalle Ankalandet Sverige är fantastiskt.
Båda dina föräldrar är födda i Sverige.
De börjar så småningom arbeta och sen får de ett barn(du).
När du börjar dagis och senare skola så har de redan betalat för detta genom sina skattepengar, och fortsätter att betala för det tills den dag du själv skaffar ett jobb.
Så de har finansierat din utbildning, sjukvård och livsuppehälle.
Du har alltså full rätt att nyttja samhällets institutioner eftersom du fått detta betalt av dina föräldrar.
En flyktingfamilj som kommer hit har inte finaniserat något av detta.
Värre blir meddet om de inte ens arbetar eftersom de då belastar samhället extremt då de dels uppbär bidrag, dels utnyttjar vår välfärd och detta samtidigt som de inte finanisierar den.
Och även om pappan eller mamman får ett jobb så är det troligast att det är ett löglånejobb och det täcker inte kostnaden för den välfärd de utnyttjar.
De kan jobba hela livet och kosta pengar således.
Den enda invandring vi behöver och som vi tjänar på är färdigutbildad specialistkompetens.
Där har vi den fördelen att vi inte behövt finansiera deras utbildning, vi sparar alltså pengar.
Den typen av invandring är en droppe i havet i dagens Sverige.
Sverige har blivit ett inferno av den verklighetsföraktande feel-good-politiken, samt ”stoltheten” över den, som gör att man inte kan vända om heller.