Mellan oktober 2015 och januari 2016 registrerade polisen över 5 000 incidenter på svenska asylboenden, från norr till söder.

Kod 291 blev riksbekant när polisen hemligstämplade dessa rapporter, men efter ett avslöjande i media fick allmänheten ta del av en bild som jag förstår att många ville dölja.

På de fyra månader kod 291 försökte hemligstämpla våldsamma incidenter på Sveriges asylboenden, begicks inte bara smärre brott som stölder och bråk. Vi fick också ta del av hur grova brott som narkotikabrott, misshandel, våldtäkter och bombhot tillhör vardagen på de oerhört kostsamma boenden där människor som säger sig flytt våld tillbringar sina dagar. Det rapporterna inte berättar är alla de incidenter som sker ute i samhället och där asylsökande är inblandade. Vi har läst om sexuella trakasserier på badhus, krogar som har problem med migranter och som här på Gotland där tjugotalet asylsökande begick stölder på Visbys varuhus.

I fredags kunde vi dessutom ta del av ett mord på ett asylboende i Lindesberg som begicks efter en stökig natt i ett av boendets lägenheter. Bilder som kablades ut visade hur det aktuella boendet bara ligger några tiotalet meter från ett villaområde.

Många asylboenden är placerade en bit ut på landsbygden, där närmsta grannar bor en bit ifrån och dit polisen ibland har långt att åka. Flertalet är dock placerade i närheten av befintliga bostadsområden och när nu regeringen fr.o.m. den 1:a mars tvingar samtliga kommuner att ta emot asylsökande, så lär dessa kostsamma boenden krypa allt närmare vanliga medborgares bostäder.

I fallet Lindesberg undrar jag hur de boende i villaområdet ni ser på bilden ovan känner sig idag? Törs de släppa ut sina tonårsdöttrar, sina barn, vågar kvinnor gå ensamma hem under sena kvällstimmar och kan de lita på att stökiga asylsökande inte trampar in på deras tomter i jakt efter något att stjäla?

Sanningen är ju den att ingen egentligen vet vilka människor som placeras på asylboenden, eller ens vilka som kommer till Sverige. Många är tveklöst hederliga och skötsamma människor som verkligen flyr fasor och som inget hellre vill än att få lugn. Lika tveklöst är det så att många som kommer till Sverige och placeras i Migrationsverkets förvar är människor som har ett ytterst tveksamt förflutet och som aldrig borde få chansen att ta klivet in på svensk mark. Hur många av de som väntar på asyl, som fått asyl eller som försvunnit ut i landet utan att en sökt asyl, är terrorister, extremister, mördare, våldtäktsmän och andra grova brottslingar? Ingen vet…

Självklart finns den en otrygghet på själva boendena, som här på Tuna motell i Nyköping där boende vittnar om stök, konflikter mellan olika grupper, stölder och inte minst hur ensamma kvinnor känner sig otrygga i denna mansdominerade värld.

Otryggheten smyger sig också in i vanliga medborgares vardag, det har vi kunnat läsa i otaliga artiklar. I lilla Nyköping har politikerna skapat ett område som i folkmun benämns med olika epitet som det inte lämpar sig att skriva med ord. Inom en radie av hundra meter har man byggt grå baracker där några av stans mest socialt utslagna bor. Tiotalet meter därifrån hyrs en röd villa där några av de tiggare som allmänheten retar sig allt mer på, fått chans att bo. Bara ett stenkast därifrån ligger en gul fastighet som sedan en tid tillbaks är ett HVB-hem för ensamkommande.

Området ligger lite avsides och inhyser bara ett litet privatföretag förutom boenden för nämnda grupper, men bara en kort gångtunnel bort, ligger ett bostadsområde med villor, radhus och där många äldre och småbarnsfamiljer bor. Hur trygga känner de sig i vardagen med grupper som konfronteras av polisen med jämna mellanrum som nära grannar? Politikerna tar ingen ställning, ty de har ju skapat detta och genom en enkel sökning på Google kan man konstatera att de själva bor på betryggande avstånd och så ser det väl förmodligen ut i de flesta av Sveriges kommuner.

Nu är det givetvis inte så att alla socialt utslagna i detta område utgör en otrygg bild i vardagen och detsamma gäller tiggarna och de ensamkommande. I veckan som gick kunde vi dock i lokaltidningen läsa om hur tre polisbilar larmats till HVB-hemmet för de ensamkommande efter bråk och stök.

Man brukar säga att människor som väljer att bosätta sig i de centrala delarna av städerna också väljer att bosätta sig nära bråket och stöket. Människor som väljer att bosätta i sig i välkänt otrygga områden, väljer också sina grannar. Människor som däremot valt att bosätta sig i mer trygga och lugna områden och plötsligt har otryggheten in på knutarna, har knappast haft chansen att göra detta val.