För några år sedan skrev jag om ett möte med en västgöte i Västergötland, en västgöte som arbetat vid ett HVB-hem. Hon hade arbetat vid detta hem för vård och boende och jag 
Hennes svar till mig var att de pojkar som bodde där var från Malmö. Det var Malmöungdomar men inte riktigt så ändå, vi gick aldrig in på detaljer om nationaliteter utan man förstod när samtalet gled in på rasism, hemlandsresor till Mellanöstern som var betalda för hela familjen av socialtjänsten, och om våldtäkt.
Från att vara den där vuxna som sätter gränser för allas bästa och trevnad till att bli en personal som killarna kunde hunsa hade det gått fort. Alla människor behöver integritet, man kan inte hela tiden vara bevakad och synad, och det gäller även av samhället omhändertagna unga personer. För de boendes integritet fick personal inte längre leta igenom pojkarnas rum efter sådant som man inte får ha, ni kan ju tänka er att det till exempel gällde droger och vapen.
När pojkarna var missnöjda med personalen då kallade man medarbetarna vid HVB-hemmet för rasister och den rasistanklagade fick med bil skjutsa pojken till polisstation så att han kunde göra polisanmälan, mot den som med bil körde personen in till stan.
Jag och västgöten satt i den ljumma sommarkvällen och pratade om sådant som man då för några år sedan inte så ofta pratade om. Vi pratade om rasism, Malmö som Sveriges Chicago och vi pratade om våldtäkt. ”Om någon säger att han blivit hotad med våldtäkt, då är det inget hot, han har blivit våldtagen” Jag hade svårt att ta in det, då. Nu kan vi dagligen läsa om våldtäkter mot kvinnor, flickor män, pojkar och mot små barn.
Att skriva om dessa frågor då för några år sedan, gjorde en som person per automatik till rasist. Hatmedia hatade oss som skrev på alternativ media, och dom gör det fortfarande. Man skjuter budbärarna fast sanningen om vårt dysfunktionella samhälle liksom inte längre går att stoppa.
Där satt vi medan solen gick ner och samtalet fortsatte med att vi pratade om flickor, vi pratade om flickor som knuffas ut från balkonger i Sverige, och jag kunde inte förstå hur man kan döda sitt eget barn. Hon kunde förstå ”Du förstår när man i flera generationer tvingats till att gifta sig med en släkting och när varje samlag kan betraktas som en våldtäkt, då finns det inte de där djupa känslorna för sitt eller sina barn, något har gått sönder”
Jag ryggade tillbaka vid hennes ord och blev tyst, jag satt en stund och tänkte på det hon sagt. Jag hade vid den tiden i ett flertal år funderat över hur en människa kan döda sitt eget barn, hur kan man döda sitt eget barn för att barnet vill leva mer svenskt i Sverige för det är det det handlar om. Flickor har knuffats ut från balkonger i Malmö, och bror och far har fått skadestånd då anklagelser om mord inte gick vidare till dom i vår Tingsrätt. Nu fick jag en förklaring som tedde sig förståelig, detta är mycket svårt att sätta sig in i. Heder och skamkultur har vi fått med på köpet när landets gränser är öppna för människor med annan värdegrund än vår västerländska.
I dagarna efter nyårsafton har fler och fler människor i vårt land blivit varse att vi lever i kaos och falsk inbillad trygghet. I flyktingströmmens spår och efterdyningar sextrackaseras och våldtas våra döttrar och söner. Det är hög tid att prata mera om detta, för våra barns skull. Vi är inte rasister för att vi värnar om våra barn, vi som reagerar mot andra kulturers vidriga människosyn är friska. Och där satt vi för några år sedan på en gräsmatta på Kinnekulle och pratade om livet, vi pratade om kulturkrockar som för alltid har förändrat det svenska livet.
Vid pennan
Eva-Marie Olsson
Malmö