Lite reflexioner efter helgens uppmärksammade händelser i Stockholm.

Våld är aldrig en bra lösning på problem. Våld ska aldrig accepteras, oavsett vem avsändaren och mottagaren är. Dock finns det en gräns och när den gränsen passeras utlöser den mekanismer.

Under ett par decennier har Sverige förvandlats, fortsätter att förvandlas och lär förvandlas än mer de kommande åren.

I flera år har landet Sverige sett en utveckling som allt mer påverkar vanliga människors vardag. I flera år har svenska medborgare nedprioriterats. I flera år har svensk kultur förnekats, svenska traditioner hånats och svenska seder kallats för töntiga. I flera år har människor som opponerat sig mot utvecklingen kallats för rasister, fascister, nazister och andra epitet i syfte att tysta.

Nu ser vi ett Sverige i kris, där välfärden raseras, där sjuka svenskar tvingas stå i allt längre köer för att nyanlända har förtur, där våra barn går i en skola som allt mer liknar ett skämt, där våra föräldrar, far- och morföräldrar lämnas åt sitt öde på äldreboenden, där arbetslösa svenskar får stå tillbaks för satsningar som bara vänder sig till nyanlända, där bostadssökande får se sig förbipasserade av afrikaner och araber som får gå före i kön till bostäder de själva inte behöver betala.

Vi läser om nyanlända som får gratis vård, gratis tandvård, gratis gymkort, gratis badkort, fri entré till olika arrangemang, gratis kläder, gratis mobiler och allt annat som de tillhandahålls utan att det kostar dem ett öre.

Vi läser hur myndigheter kapitulerar för trycket. Vi läser om myndigheter som tvingas prioritera bort socialt utsatta svenskar. Vi läser om myndigheter som tvingas till besparingar inom välfärdens alla områden, men som samtidigt tilldelas miljarder för att finansiera världens mest överdimensionerade asylpolitik.

Vi läser om no go-zoner där samhället tvingats ge upp, vi läser om fullvuxna och utbildade poliser som tvingas fly genom nödutgångar på asylboenden, vi läser om poliser som inte vill ingripa i förorten för att det kan frambringa större bekymmer, vi läser om räddningstjänsten som tvingas ha poliseskort när de ska besöka mångkulturella områden och ambulanspersonal som hotas och utsätts för våld.

Vi läser om bibliotek som tvingas stänga, vi läser om fritidsgårdar som tvingas stänga, vi läser om badhus som tvingas anställa vakter.

Vi läser om kvinnor som våldtas i utemiljöer, vi läser om småflickor som antastas i simbassänger, vi läser om unga kvinnor som inte längre vågar gå ut, vi läser om gamla som rånas i sina hem, vi läser om pensionärer som misshandlas på gatan.

Vi läser om ensamkommande som löper amok på sina boenden, vi läser om ensamkommande som härjar i städernas centrum, vi läser om nyanlända som våldtar, stjäl, rånar och mördar.

Vi läser om papperslösa som har rätt till gratis vård, gratis tandvård, bostäder och tillgång till den svarta arbetsmarknaden.

Vi läser om nyanlända pensionärer som får högre ersättning än våra garantipensionärer, vi läser om nyanlända som har rätt till retroaktiva bidrag och full tillgång till våra trygghetssystem utan att ha betalat en krona till dessa.

Vi hör hur Rikspolischefen ömkar för nyanlända mördare, hur media gör snyftreportage om kriminella småglin från fjärran land, hur polisen mörkar brott som begås i och omkring våra asylboenden, hur polisen inte längre har resurser att ta hand om ”mindre grova brott” som stölder, inbrott och misshandelsfall, vi läser om hitresta gangstergäng som tämligen obehindrat kan härja.

Listan kan göras längre, mycket längre, på faktorer som retar upp svenska medborgare i allt större utsträckning.

Allt och alla har en gräns, och förbanne mig om inte gränsen känns passerad för många nu.

Jag skrev tidigare att våld aldrig är en bra lösning på problem, men jag är rädd för att vi bara sett början. Lyssnar man av vanliga medborgare, de etablissemanget kallar rasister, så är det många som känner en vrede och frustration som bara växer.

Även om vissa politiska partier, myndigheter, godhjärtade personer, vänsterorienterade intressegrupper och medier inte förstår ilskan, så finns den där och när människor inte får stöd för sin oro tas mycket kontroversiella metoder överhand. Det finns en gräns och glöm aldrig bort att brottsoffer har vänner och när brottsoffer negligeras av samhället tar andra krafter vid och förr eller senare är det fel personer som drabbas av det nya Sverige.

Om situationen inte ska förvärras och eskalera, vill det till att de styrande lyssnar av signalerna och inte viftar bort dem med påklistrade epitet.

Vi vet att journalister, politiker, rättsväsendet och s.k. antirasister besöker Petterssons. Vi vet att dessa använder ordet ”hatsajt” och alla som följer bloggen för rasister. Till er skickar jag frågan:

Byt ut ordet Sverige i exemplen ovan, mot vilket annat land ni vill. Hur tror ni att medborgarna i det landet skulle reagera om de utsattes för det som svenska medborgare nu gör?