Helene Bergman, journalist och författare, går till hårt angrepp på vänsterfeminismen som hon anser sviker åratal av kamp för kvinnors rättigheter och jämlikhet.

Nog kan vänsterfeminismen diskuteras. Vi minns hur de valde att manifestera mot rasism och inte till stöd för en våldtäktsutsatt kvinna i Strängnäs. Vi minns också hur de ryckte på axlarna åt förortskvinnornas varningsrop mot en ökad islamisering. Listan kan göras lång och likt många andra ifrågasätter Helene Bergman socialismens kvinnokamp.

”Det är inte bara de kvinnoförtryckande islamisterna från en annan kultur som är ett reellt hot, det är också de svenska vänsterfeministerna, inklusive vår socialdemokratiska ”feministiska” regering, som i kulturrelativismens namn försvarar kvinnoförtrycket.”

Bergman påpekar att kvinnor, såväl som många män, kämpat sedan tidigt 70-tal för att kvinnan ska nå samma ställning som mannen. Flera faktorer som vi idag anser som självklara, hade kanske aldrig sett dagens ljus utan en hård och enveten kamp.

”Därför tänker jag inte nu, idag 2016, stillatigande se på hur allt det vi under 1970 – och 1980 – talen med möda byggde upp raseras av obekanta och okunniga händer. Jag vill att mina barnbarn ska få leva i ett Kvinnofrihetens land.”

Kritiken från Bergman är hård mot den svenska regering som kallar sig feministisk och inte minst mot dess slappa attityd mot islamistiska organisationer i landet. Organisationen Dawah, som Petterssons berättat om tidigare, nämns som ett exempel. Varje helg står medlemmar från denna organisation på valda delar i Göteborg, där man delar ut flygblad i vilka man bl.a. uppmanar män att slå upproriska hustrur på ett sätt som inte lämnar märken. Gruppen utgår från Göteborgs moské. Islamiska förbundet som huserar i nämnda moské har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet och erhåller 30 000 i årligt stöd.

Hon nämner också Unga muslimer som förra året tilldelades närmare en halv miljon från myndigheten för civil- och samhällsfrågor, trots att kvinnoförtrycket, hedersvåldet och könsapartheiden snarare ökar än minskar.

Kritik riktas också mot såväl polis och media för deras sätt att mörka fall med sexuella trakasserier när gärningsmännen har ”fel” bakgrund. Helene Bergman, precis som många av oss, vägrar att ta åt sig kritiken av att ”vi svenskar har varit för naiva”, som statsministern uttryckte det i höstas. Larmklockorna har ringt i många år, men negligerats av ledande politiker, från såväl höger som vänster. Hon tar här upp ett antal exempel på invandrarkvinnor från främst muslimska länder som i år varnat för utvecklingen och som fått betala ett högt pris för det.

Helene Bergman, som själv kallar sig feminist, visar att alla som står upp för kvinnors lika rätt inte måste tillhöra den socialistiska feminismen, den feminism som gärna blundar när kvinnoförtryckare tillhör andra kulturer, den feminism som hatar vita män mer än något annat, den feminism som hellre manifesterar mot rasism än till stöd för utsatta kvinnor, den feminism som t.o.m. kallar varningsrop från utsatta förortskvinnor för struntprat.

Källa: Ledarsidorna