HISTORIA. Krakatau (Krakatoa), är en liten, obebodd, vulkanisk ö belägen i Sundasundet mellan Sumatra och Java i Indonesien. Namnet används både om ögruppen, huvudön (även kallad Rakata) och vulkanen.

Krakatau är mest känt för sitt våldsamma och kraftiga utbrott den 26 och 27 augusti 1883. Ön hade visat en del seismisk aktivitet i ett par år, som kulminerade i ett jättelikt utbrott i slutet av augusti 1883. Explosionsljudet hördes hela natten mellan den 26 och 27 augusti och tilltog i styrka så att det kunde höras 4 800 km bort på Ceylon, Filippinerna och i Hongkong, och den efterföljande tsunamin nådde en våghöjd på 35-40 meter. Klippblock som var på vulkanen innan slungades 50 km upp i luften. Två tredjedelar av Krakataus yta förstördes vid utbrottet.

Luftvågorna från explosionen gick runt jorden och åstadkom starka förändringar i barometerståndet. Vid trakterna kring Krakatau uppstod ett starkt rött sken på himlen vid solnedgången. Detta var en följd av ljusbrytningen i vattendroppar, som hade förtätats kring större askpartiklar. Fenomenet blev världsbekant, då det under senare delen av året bredde ut sig över hela jorden och även kunde ses i Europa. Mängden stoft i atmosfären var så stor att jordens temperatur sjönk under de närmaste åren. Katastrofen krävde minst 36 000 människoliv.

Före utbrottet var Krakatau en 34 km2 stor och 822 meter hög kägelformad ö med två kratrar. Hela ön omfattade efter katastrofen endast cirka 10 km2 land. Under utbrottet bildades en stor ränna genom den ena kratern och på den ena sidan av denna störtade större delen av ön i havsdjupet. Efter några år av ny vulkanisk aktivitet, reste sig 1930 en ny ö, Anak Krakatau (”Krakataus barn”) över havsytan. Sedan 1950-talet har dess höjd vuxit med ungefär en halv meter per månad. Ön är fortfarande aktiv med regelbundna utbrott på samma sätt som Stromboli.

År 1921 blev Krakatau naturreservat, och 1991 togs ögruppen upp på Unescos världsarvslista tillsammans med en grupp andra naturreservat i sydvästra Java. Dessa skulle tillsammans komma att bilda Ujung Kulon nationalpark år 1992.

Under året efter utbrottet föll genomsnittstemperaturerna i världen med upp till 1,2 °C. Vädermönster fortsatte att vara kaotiska i åratal, och temperaturer återgick inte till det normala förrän 1888. Utbrottet införde ovanligt stora mängder svaveldioxidgas (SO₂) i stratosfären; dessa färdades senare med höga vindar utöver jorden.

Detta ledde till en global ökning av svavelsyrlighet i cirrusmoln på hög höjd, som i sin tur ökade molnens reflektivitet (albedo). Följden blev att instrålande solljus reflekterades bort i högre grad än vanligt, och hela jorden kyldes ner tills svavlet föll till marken i form av surt regn.