Nedan en ledare av Per Gudmundson i SvD från 2009 som verkar vara lika aktuell idag.

Hur vet man vilken dag Guillou slutade ljuga?

Med licenstillverkad svensk kpist drog han under en ­månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera ­anfall mot israeliska posteringar.

Så hette det i ingressen till Jan Guillous reportage för Lektyr 1969, som inbäddad hos DFLP.

I Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (Piratförlaget) skriver Guillou att det hela var ”en bluff” och att ”ingenting särskilt hände”. Men avsikten med lögnen kan ”sägas vara god”, därför att den varit att ”locka in läsarna i en lång föreläsning om den palestinska saken”.

Huruvida läsekretsen greps av sympati när de fick läsa om Guillous insatser för den maoistgerilla vars terror kulminerade i massakern vid skolan i Ma’alot (22 döda, 50 skadade) kan vi låta vara osagt. Det intressanta i boken är hur Guillou blottlägger den systematiska lögnen som politisk metod. Politikers, rättsväsendets, andra journalisters, men inte minst egna, och den egna bokstavsvänsterns lögner.

En bedräglig variant är enhetsfronten. Taktiken är vanlig än i dag, och går ut på att samla bred uppslutning under någon aktuell och lagom harmlös paroll, såsom Rädda hyresrätten, men i hemlighet styra proteströrelsen ovan­ifrån – för helt andra syften.

”Saken var den att FNL-grupperna, den svenska vänsterns absolut viktigaste organisation, helt och fullt styrdes av KFML”, skriver Guillou. Han tillhörde själv det maoistiska, antidemokratiska KFML. Vilket sätter hans gärning i ett mindre smickrande ljus. ­Boken ger intrycket att hans journalistik stundtals har fungerat som en enhetsfront. Inbjudande yta, dolskt bakomliggande syfte.

I tidskriften FiB/Kulturfront avslöjades underrättelseorganet IB, som övervakade vänsterextremister, i en av sjuttiotalets stora journalistiska bedrifter. Men FiB/Kulturfront styrdes också av KFML, som sedermera blev SKP, för deras syften. ”Alla viktiga beslut var i verkligheten fattade i förväg på fraktionens hemliga möten. Alla öppna diskussioner var bara teater”, berättar Guillou. Ett slags lögn. Journalistik som enhetsfront.

I vilket syfte? Tja, det kan man undra, men vi känner resultatet. ”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss”, konstaterade KGB-översten Boris Grigorjev, i 32 år underrättelseofficer i Sverige för Sovjets räkning, i Spioner emellan (Efron & Dotter, 2006).

Problemet med systematisk lögn är att det aldrig går att veta när den tar slut.

Guillou hävdar att han ångrar att han inte tog avstånd från PFLP:s och JRA:s terrorattack på Lod-flygplatsen i Tel Aviv 1972 (26 döda, 80 skadade). Politiken då tillät honom inte att säga vad som var sant och rätt, menar han. Men inte heller nu förmår han ju ta avstånd. I boken är tillfället då Norbert Kröchers gäng skulle kidnappa justitie­minister Anna-Greta Leijon för att hjälpa RAF något som Säpo ”hade fått för sig”. Och i sina kolumner skriver han ännu om terrorismstöd som ”solidaritetshandling” (AB 2/3-08). I vilket syfte?

Per Gudmundson (2009)

-Pettersson vill till Jan Guillous försvar säga att han knappast är värre än den övriga vänsterextremismen, de använder dagligen lögnen som vapen, även när det gynnar de mest högerextrema som finns, de muslimska terroristerna…