Den 20 juni var det den Internationella flyktingdagen tillägnad de nästan 60 miljoner människor i världen som blivit tvångsförflyttade vid konflikter eller förföljelse. Vi hör regelbundet om hur synd det är om de arab-palestinier som flydde 1948, mer sällan om de araber, som nu är över en miljon, som stannade och idag är medborgare i Israel. Nästan aldrig hör vi om den stora judiska gruppen flyktingar, judarna som var infödda och bott i muslimska länder i tusentals år men tvingades fly före och efter tiden för Israels bildande.

En Google-sökning på ”1948 refugees” ger knappt en miljon träffar. Samtliga utom ett fåtal handlar om arab-palestinier precis som om de var de enda flyktingarna 1948. Ren hisorieförfalskning med andra ord. Man uppskattar att från början av 1948 till början av 1970-talet, flydde eller fördrevs upp till 1 000 000 judar från sina förfäders hem i muslimska länder. 260 000 av dem nådde Israel mellan 1948 och 1951 och omfattade 56 procent av all invandring till den nya staten Israel. 1972, hade deras antal nått 600 000.

År 1948 hade Mellanöstern och de nordafrikanska länderna en betydande judisk befolkning: Marocko (265 000), Algeriet (140 000), Irak (150 000), Iran (120 000), Egypten (75 000), Tunisien (105 000), Jemen (55 000), Libyen (38 000), och Syrien (30 000). Idag är judarna i dessa länder praktiskt taget utdöda även om det i Marocko och Iran fortfarande bor färre än 10 000 judar). I de flesta fall hade den judiska befolkningen bott där i årtusenden.

Få känner till denna historia eftersom de judiska flyktingarna från 1948 beviljades medborgarskap i de länder de flydde till och integrerade sig snabbt. Däremot vägrade och vägrar fortfarande de muslimska länderna att integrera de arabisk-palestinska flyktingarna utan föredrar att låta dem leva som andra klassens medborgare och ett politiskt problem för dem själva, världen och Israel.

Mängder med människor tvingades flytta i efterdyningarna av andra världskriget, bland annat flydde mängder med finnar från Ingermanland och Karelska näset när Sovjetunionen invaderade och så småningom annekterade dessa områden. 14 miljoner tyskar fördrevs från sina hem i Östereuropa, de flesta hamnade i Tyskland där de togs emot, inte alltid med värme men de togs emot och idag är de välintegrerade. Så ser det ut överallt med undantag av arabvärlden, efter drygt 60 år och flera generationer så får inte arab-palestinierna bli fullvärdiga medborgare i de länder de flydde till.

Media är dessutom fruktansvärt partiska, 1000-tals artiklar tar upp de arab-palestinska flyktingarna och endast några få, dessutom ytligt de judiska som var minst lika många.

FN har också gjort det möjligt för palestinierna att monopolisera flyktingfrågan, som utan tvekan förstärker medias partiskhet. Alla icke-palestinska flyktingar runt om i världen (ungefär 55 miljoner) är omhändertagna av FN: s flyktingkommissariat, som arbetar enligt riktlinjerna i konventionen om flyktingars rättsliga ställning från 1951. Undantaget är arab-palestinierna som ursprungligen var under en miljon som av FN tilldelats ett särskilt FN-organ (UNRWA).

UNRWA:s unika definition av ”flykting” innefattar någon ”vars normala bostadsort var Palestina mellan juni 1946 och maj 1948 som förlorade både sitt hem och sin näring som ett resultat av 1948 års arabisk-israeliska konflikt. ”Så, förutom de familjer som bott i området i generationer, ingår i UNRWA:s definition alla invandrare som kom så sent som 1946, men som sedan flydde. Definitionen inkluderar ”ättlingar till fäder (kvinnor räknas inte i arabvärlden) som uppfyller definitionen,” UNRWA: s flyktingar har således ökat från 750 000 år 1950 till 5 300 000 idag vilket i praktiken gör den palestinska frågan olöslig. Trots dessa problem, fortsätter USA att stödja UNRWA , med över 4,1 miljarder dollar sedan 1950.

Resten av världens flyktingar får hjälp av High Commission, som har i uppdrag att hjälpa flyktingar att återuppbygga sina liv, oftast utanför de länder som de flydde från. Judiska flyktingar från muslimska länder gjorde just det: de byggde sina liv i Israel och på andra håll och är idag väl integrerade i alla länder. Tyskar och finnar gjorde likadant, hjälpte till att bygga upp de länder de hamnade i till vad de är idag, några av världens fredligaste och rikaste. Men det faktum att de lugnt anpassat sig och de fick fulla medborgerliga rättigheter minskar inte de oförrätter som begåtts av deras ursprungsländer.

De judiska flyktingarna från muslimska länder drabbades rättsligt och ofta våldsamt av förföljelser som resulterade i omätliga känslomässiga och fysiska förluster. De förlorade miljarder i fastigheter och fick utstå enorma socioekonomiska nackdelar när de tvingas bygga upp sina liv från noll. Israel blev orättvist belastat med kolossala sociala och ekonomiska kostnaderna för att absorbera så många flyktingar. Så någon antydan om att judiska flyktingar från muslimska länder inte förtjänar ersättning är rungande fel.

På den senaste Internationella Flyktingdagen uppmanade den israeliska Knesset-medlemmen Shimon Ohayon, vars familj flydde Marocko 1956, Arabförbundet att ”ta sitt stora ansvar för att de drivit ut nästan en miljon judar från länder där de hade levt i årtusenden. Han förklarade att år 1947 utarbetade politiska kommittén för Arabförbundet ett lag som för frysning av bankkonton för judar, interneringsläger för judarna och konfiskering av deras tillgångar. Olika andra diskriminerande åtgärder har vidtagits av arabiska nationer och vid efterföljande möten uppgift krävdes utvisning av judar från medlemsländerna i Arabförbundet.

Ohayon uppmanade arabförbundet att ta ansvar för den etniska rensningen av den judiska befolkningen från länderna i Mellanöstern och Nordafrika och för att de ska ge upprättelse till de judiska flyktingarna.

En rättvis och övergripande fred i Mellanöstern är möjlig endast när de muslimska staterna erkänner sin roll i två historiska oförrätter: 1) tvångflytt av en miljon ur ursprungsbefolkning bara för att de var judar, och 2) vidmakthålla den svåra situationen för palestinska flyktingar genom att neka dem medborgarskap.

Det första felet kräver ekonomisk kompensation till familjerna från judiska flyktingar från muslimska länder, skadeståndet kan förvaltas av de stater som absorberade dem. Den andra fel bör åtgärdas genom att bevilja fullvärdigt medborgarskap för palestinska flyktingar (och deras ättlingar) som har flyttat till muslimska länder. Båda oförrätter har varat i allt för många decennier.

-Pettersson inser att när arab-palestinierna i de nyligen återupptagna samtalen har som första krav att alla judar ska lämna Palestina så kan det aldrig bli fred, araberna erkänner ju inte Israel och tycker att judarna ska drivas i havet.

Dessutom lallar FN och svensk media med, ingen kräver att en miljon judar och deras ättlingar ska få återvända till de muslimska länderna, där det bott i många hundra, kanske tusen år, ska få återvända hem eller få ersättning. Vi ska eller inte glömma att c:a 1,4 miljon muslimer är medborgare i Israel och ingen hotar eller kör iväg dem.

-Pettersson förslag är att stänga Europa för muslimer och tvinga Saudiarabien och de andra stenrika muslimska länderna, som idag inte tar emot några, att ta emot sina bröder och systrar…

The Commentator