I morse tog jag en promenad på den stig där jag vandrar då och då. Den slingrar sig fram genom det sörmländska insjölandskapet, genom skogar och dungar över hagar, ängar och åkrar. Den är krokig och det går upp och ned, ibland omges man av mörk skog men alltid kommer man så småningom till en ljus glänta där solen skiner. Den stigen är som själva livet. 

Det sjunger några fåglar, lite avslaget, den värsta hetsen är över, och ungarna utflugna. Blåbären är mogna och jag ser en hel del kantareller men dom får vi ta en annan dag. Den oäkta hustrun plockade ett gäng igår.

Jag ser några campare som yrvakna lagar frukost på spritköket, vi byter några ord. Det är rent och snyggt runt dem och jag är övertygad om att nästa gång jag går stigen syns det inte att de varit där.

Efter ett tag kommer jag fram till en naturlig sandstrand 10-15 meter lång i skogen, som vanligt är det ingen där och jag tar mig ett dopp och en kort simtur innan jag fortsätter.

Sedan inlandsisen försvann, landet steg hur havet och de första människorna kom till vårt land för flera tusen år sedan har andra fötter trampat, tassar smugit, hovar galopperat och klövar klapprat. Här har stenåldersjägare, bronsåldersfolk, vikingar, medeltidsresenärer vandrat liksom björnar, vargar, vildhästar, myskoxar, hjortar och vildsvin.

Trots att människan färdats genom årtusendena har vi inte kommit längre än vad stenåldersfolken gjorde. De jobbade några timmar per dag och på den tiden lyckades de få ihop det de behövde till mat, kläder och husrum. Resten av dagarna ägnade de åt varandra, lekte med barnen, tog det lugnt, pratade och sov.

Nu efter 1000-tals år av utveckling i stort och smått blir livet allt stressigare generation efter generation. Det är kvartalsekonomi och börskurser, det är avtalsrörelser och rationaliseringar, det är byråkrater i hundratusentals som inte bara ska försörjas av dem som gör jobbet, pappersvändarna ska dessutom tjäna mer än de som producerar, vare sig det är i hemtjänsten eller på fabriken. Efter alla dessa år är det konstigt nog mycket finare att åka femhjuling, vända papper och skapa regler för andra än att ta hand om barn, gamla och sjuka.

Nu efter sekler av framgång jagar vi livet ur varandra, vi jagar som hungriga vargar dygnet runt för en plattare tv, en finare bil, ett lyxigare hus, en längre resa och när vi fångat teven, bilen, huset och sett fjärran länder så märker vi att programmen blev inte bättre, bilresan var lika tröttande, sömnen är fortfarande orolig och hemma är bäst. Trots all stress och jakt på mer och mer har vi inte mer än vad stenåldersmänniskorna hade ─ de hade det som behövdes för ett bra liv och kunde sitta ned tillsammans, språkas vid och ta det lugnt.

Innan vi vandrat för långt på stigen är det dags att vända om och gå tillbaks en bit, till en tid då vi bara jagade ett par timmar om dagen och hade mer tid för varandra. Vi borde sätta oss på en sten en stund, titta ut över runstenarnas landskap, ta en paus i jakten och kanske fundera en stund hur vi ska lyckas hänga med i denna rasande fart genom livet innan det går för fort så att vi blir ouppmärksamma och likt flugan på koarslet får en smäll av svansen!