Från Eva-Maries Facebook

Det var en stilla ljuvlig kväll, näst intill magisk där jag tog mig ner för slänten. Denna helg som just är till ända har jag varit tillsammans med sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor. Vi var ett åttiotal förväntansfulla kvinnor som i lördags kom från hela landet för att under två dagar bli informerade, utbildade och inte att förglömma för att skapa sig det där viktiga nätet.

Att skapa nätverk och bli vän med andra partikamrater som man annars aldrig skulle träffat är så himla viktigt. Vi som var där var på hugget och många av deltagarna är redan på gång ute i kommunerna med uppdrag som förtroendevalda politiker, medan andra står i faggorna att ta steget om att eventuellt bli politiker.

Man kan inte hela tiden vara med andra, man (läs jag) behöver då och då ite egen tid, tid för att vara själv. Sagt och gjort, jag tog kameran och begav mig iväg på en liten upptäcktsfärd. Jag letade mig från den stora parken som tillhör Örenäs slott ner till där Öresunds vågor slår mot de av tiden mjuka slipade stenarna.

Kvällen var stilla och solens strålar värmde ljuvligt……..två kvinnor lite äldre än mig promenerade sakta vid strandkanten, de log och nickade hej till mig där jag försiktigt steg för steg tog mig neråt. SD-kvinnor som strosar i naturen och njuter av helgen kändes fridfullt, hoppfullt och fint. Men nu kommer jag strax till det bisarra, jag har inte hämtat mig ännu.

Eftersom jag njöt av tillvaron likt de två kvinnor som precis med leenden hälsat på mig kunde jag inte bara gå förbi där dom precis satt sig på en bänk, de satt och tittade ut över Öresund och Ven. –Så himla vackert här är, sa jag och de höll såklart med om det. Det som sedan följde var att den ena kvinnan undrade om jag var från området, ifall jag var ifrån Ålabodarna eller Landskrona.

Nu förstod jag att dessa två inte var medlemmar i SD-kvinnor och inte ens med i partiet, jag berättade att jag bodde denna helg uppe på slottet. Allt bara hände, vi pratade på och då dom hade observerat många kvinnor både vid slottet och på promenad vid strandkanten undrade dom om vad som var på gång. -Vi är här för att lyssna på föreläsningar, sa jag.

Den kvinna som var den som var tongivande frågade om hur, vad och vilken förening eller vad är det för föreläsningar, hon var intresserad. Det var då jag valde att inte ljuga, jag sa som det var. Det är sverigedemokraternas kvinnoförbund som är här för att ha utbildningshelg, SD-kvinnor är här. Jag är sverigedemokrat och vi är många här denna helg och vi lyssnar på en massa bra föreläsningar och idag har vi lyssnat på en av våra europaparlamentariker. ”Vad, vad sa du…..”

Tänk er en person (jag) som genom ett trollslag förvandlas från att vara en kvinnlig jämlike till att bli ett ufo, alien eller som ett monster. Den frågvise ryggade tillbaka i chock, här hade hon en livs levande sverigedemokrat framför sig, en sverigedemokrat som visade sig helt vanlig och mänsklig……………..precis som vi är.

”jag måste knuffa på dig” sa hon och knuffade till mig på axeln. Vad gör du sa jag, nu har du knuffat på en malmöbo. Jag tittade på henne med förvåning och med förakt, att knuffa på en annan människa är inget jag skulle rekommendera någon, man gör inte så. Det rådde inga som helst tvivel om att kvinnorna hyste hat mot sverigedemokrater.

Man överlägger snabbt i sitt huvud om vad nästa steg ska bli, skulle jag slå tillbaka och ge henne en rak höger…….jag lät bli för att istället informera om den europeiska unionen. Vi diskuterade och var överens om att en europeisk överstatlig koloss som kostar många miljarder är helt galet och fel. Sedan skyndade dom sig iväg och jag hoppas att hon bittert ångrar knuffen.

Detta var en av många bisarra händelser sedan mitt inträde i partiet.

Vid pennan
Eva-Marie Olsson.
Malmö.