Det är Marika Formgren som ge uttryck för tankarna i rubriken och nedan. Marika är före detta ledarskribent men numera fri skribent i olika tidningar och på sin blogg.

Marika Formgren kritiserar svenska mediers uthängningar av politiskt inkorrekta svenskar och går särskilt hårt åt Expo och Researchgruppen för deras roll i åsiktsförtrycket.

Marika Formgren går i ett långt blogginlägg uppdelat i tre delar till frontalangrepp mot den svenska politiska korrektheten, Expo och Researchgruppen som hjälper till att upprätthålla den trånga svenska åsiktskorridoren.

Formgren menar att Sverige av idag inte är en riktig demokrati och hon skriver bland annat följande:

Jag är bekymrad för demokratin i Sverige. Många av texterna jag har skrivit de senaste åren har kretsat kring hur det kastrerade debattklimatet, den snöpta tankefrihet som är resultatet av skräckens primat, hotar demokratin. Jag har omväxlande kallat fenomenet för bland annat Värdegrundsdemokrati, mjuktotalitarism, mediekrati, men det grundläggande temat har varit detsamma: när medborgarna i ett land inte får fullständig information om, och inte får delta i/ta del av en helt fri debatt om samhällsförändringar och politiska perspektiv på dessa, då råder ingen riktig demokrati. För att riktig demokrati ska råda räcker det nämligen inte med fria val, väljarna måste också inför dessa fria val kunna bilda sin politiska uppfattning genom fri information och fri debatt. Åsiktskorridoren är alltså odemokratisk.

[…]

Medierna och journalisterna är huvudrollsinnehavare i dramat. I en fungerande demokrati är journalisternas uppgift att granska makthavarna, att stå i allmänhetens tjänst eller på den ”lille mannens” sida, och för väljarnas räkning kontrollera att makthavarna håller sina löften och inte missbrukar maktpositionen. I Sverige i dag har många journalister i stället tagit på sig uppgiften att granska och hålla koll på väljarna, att representera makthavarnas intresse av att tysta dissidenter och kritiker.

De allt vanligare uthängningarna av invandringskritiker och andra oppositionella svenskar menar Formgren är en form av skamstraff som hon kallar för ”skampanjer” (ett ord hon definierar som ”en kombination av skampålejournalistik och kampanjjournalistik”):

Jag jämförde tidigare våra nutida skampanjer med de skamstraff som tillämpats i Sverige historiskt och de skamstraff som används i islamistiska stater i dag. Skampanjerna ligger närmare de islamistiska än de gamla svenska straffen. För även om Sverige var brutalt och ociviliserat när vi använde skamstraff så var det åtminstone oftast riktiga brott som bestraffades; mord, våldtäkt, misshandel, stöld. I sådana fall fyller skräcken för skam och förnedring faktiskt en funktion. Om ett mord eller en våldtäkt inte sker, därför att den potentiella gärningsmannen fylls av skräck när han tänker på skammen om han avslöjas, då har skräcken lett till något bra.

Men våra skampanjer, liksom många av de islamistiska skamstraffen, handlar inte om att förhindra mord och våldtäkter. De handlar om förhindra den fria tanken, det fria meningsutbytet. I shariastater är det Koranen som inte får ifrågasättas, i Sverige är det VärdegrundenTM. Om vi i tankar eller diskussioner närmar oss åsiktskorridorens gränser ska vi darra av skräck inför vilka konsekvenserna kan bli, och lydigt falla in i stimmet igen. Det är totalitarism. Det är antiintellektualism. Det är så man dödar demokratin.

När det gäller Researchgruppen, som ofta är ansvarig för att gräva fram information som media sedan använder mot dissidenter, kallar Formgren dessa för ”mentala lägervakter” (i samma mening nämner hon också Svenska motståndsrörelsen samt AFA). Formgren menar att det är ett problem att mycket av kritiken mot Researchgruppen grundar sig i att de är vänsterextremister när det huvudsakliga problemet är deras Stasi-metoder:

Personligen tycker jag dock att det är synd att nästan all kritik mot Researchgruppen handlar om att de befinner sig långt ut på den politiska vänsterkanten, och att centralfigurerna är dömda för politiskt motiverad våldsbrottslighet. Det är som att Researchgruppens verksamhet skulle vara okej om medlemmarna bara var sossar eller folkpartister som inte hade något värre än fortkörningsböter i straffregistret. Det tycker inte jag! Jag förstår att Researchgruppsmedlemmarnas politiska extremism och brottsliga förflutna är mediedramaturgiskt intressant, det leder till klick och människor som förfasar sig. Men det är det de håller på med som är problemet, övervakningen och åsiktsregistreringen som används för att sätta skräck i ett folk.

Formgren kritiserar också Fokus för att de inte vågade publicera Ola Sandstigs artikel om Researchgruppen, men artikeln blev ändå till slut publicerad i Dagens Samhälle och det visar att viss offentlig kritik mot Researchgruppen ändå förekommer. Värre är det dock med Expo som alla större tidningar okritiskt samarbetar med trots att de sysslar med i stort sett samma saker som Researchgruppen. Formgren sågar Expo på ett väldigt träffande sätt:

Det ironiska är att när Expo kritiseras för att Tobias Hübinette – våldsbrottsdömd Afa:it känd för rasistiska uttalanden – var en av grundarna och de första medarbetarna i Expo, då menar Expo att det där var länge sedan och inte längre kan ligga organisationen till last. Ett snarlikt exempel på Expos dubbla måttstockar är att de (när de talar om rasism och intolerans) fördömer kollektiv bestraffning och menar att man ska döma människor efter deras handlingar och inte vilken grupp de tillhör, samtidigt som kärnan i Expos verksamhet är just att döma människor för att de tillhör fel grupp.

Men Expo gör också, precis som Researchgruppen, ”avslöjanden” som starkt indikerar att man har tillgång till datakällor som man inte borde ha tillgång till. Individers tidningsprenumerationer och medlemskap i organisationer är som sagt exempel på vad Expo brukar informera om, liksom uppgifter om donationer och inköp som personer har gjort över nätet. Med tanke på hur negativt svenska folket brukar reagera på integritetskränkande övervakningsverksamhet (IB-affären, Lexbase, polisens ”romregister” och FRA är några exempel) så är det en gåta att vi inte har sett ett folkligt uppror mot Expos övervakning och åsiktsregistrering.

Avslutningsvis kritiserar Formgren Sverigedemokraterna för att partiet ”hellre vill bli en del av mediekratin, och fortsätta att odla väljarförakt och bristande interndemokrati, än att försöka bli den goda populismens folkrörelse för demokrati som jag hoppades på”. Hon kritiserar också Mattias Karlsson för hans misslyckade försök till samarbete med Expo:

Expos metoder är kända, och borde i synnerhet vara kända av SD-företrädare: Expo arbetar inte med sakargument, Expo arbetar med guilt-by-association, brunmålning, utfulning, skampålar och dödskallemärkningar. Att Karlsson är medveten om detta visar hans ordval: ”information (…) för att belägga kopplingen”. Om Mattias Karlsson verkligen var övertygad om att SD:s politik är bättre än alla alternativ, skulle han då inte förlita sig på att sakargumenten räcker? Att Mattias Karlsson vill ta hjälp av Expos skräck- och skammetoder, tyder inte det på att Karlsson tvivlar på den egna politikens bärkraft, alternativt att han ser SD:s potentiella väljare som så dumma och lättledda (väljarföraktet) att de måste skrämmas in i rätt fålla?

Ovanstående förkortat från Marika Formgrens blogg.

Tidigare artiklar om Marika Formgren HÄR.