INVANDRING. Löfven har kritiserats för att han inte har utsett en integrationsminister och en migrationsminister. De två politikområdena är viktiga, men ministerposterna saknar i grunden betydelse så länge det inte finns en politik värd namnet. Och det fanns det inte heller i regeringen Reinfeldt. Både regeringen Reinfeldt och nu Löfven har bundits och binds nu upp av Miljöpartiets fantasier.

Det beklagas i diskussionen att Stefan Löfven inte har utsett vare sig migrationsminister eller integrationsminister trots att dessa två politikområden är stora utmaningar för Sverige. Men beklagandet är irrelevant så länge det inte finns en relevant politik inom respektive område.

Se på den avgångna regeringen, den misslyckades rejält obeaktat sina ministrar. Migrationsminister Tobias Billström (M) fick hantera en politik som han uppenbarligen personligen inte var bekväm med. Migrationspolitiken gick stick i stäv med vad hans eget parti hade försökt formulera tidigare och dikterades istället av den överenskommelse som slöts mellan allianspartierna och Miljöpartiet i mars 2011.

Alla försök att på EU-nivå lätta på Sveriges börda föll på hälleberget – att inte behöva vara det land i EU som tog emot flest flyktingar per 1 000 invånare, eller tre till fyra gånger fler än våra skandinaviska grannar tillsammans och ett av de länder som jämte Tyskland och Storbritannien, med mångfalt större befolkningar, tagit emot flest flyktingar per år i absoluta tal. De skärpningar som ledande moderater – Billström själv, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson – annonserade 2008 och 2009, gömdes undan. Och Billströms försök att få en diskussion om den oproportionerligt stora mängd asylsökande som Sverige tog emot, hans vilja att aktualisera frågan om att 99 procent av de anhöriginvandrare som kom till Sverige fick undantag från huvudregeln om försörjningsgaranti, tystades ned, också av hans egna regeringsbröder.

Läs fortsättningen av Thomas Gürs debattartikel på Dagens Samhälle

-Pettersson vill påminna om att ….

• De hånskrattar åt oss

  Om du kommer från Mellanöstern ser du med förundran på skandinavisk samhällssyn. Du kommer från ett ställe som kännetecknas av blodiga strider mellan en lång rad grupper. Så din utgångspunkt är självbevarelsedriften. Den utgångspunkten tar du med till Skandinavien. Landet som du kommer till ser ut att ligga öppet med en massa fördelar som väntar på att bli utnyttjade. Så uppstår bidragsutnyttjandet, föraktet för det nya landet och synsättet ”det ju bara är svenskarna man lurar”.

  Ovanstående rader har skrivits av Thomas Gür, invandrare från Turkiet och journalist.