Från Eva-Maries Facebook

Den långsamt kokta grodan eller hur vi inte bejakar mångfald på riktigt.

Som den långsamt kokta grodan kan man förklara hur en stad förändras utan att flertalet av invånarna reagerar eller knappt ens märker något förrän det en dag visar sig den hårda vägen. Vi är många som både har öppnat vårt land och vårt sinne för de som har det svårt i världen. Vi har delat med oss av oss själva, vår stad och vår vardag. Men mer sanningsenligt har de allra flesta hållit sig på sin kant, man umgås nästan genomgående endast med de som har en liknande kulturell bakgrund som man själv har.

Jag kommer här att tänka på ett tillfälle då jag och våra två äldsta barn när de var små bevistade Folkets Hus i Malmö för att lyssna på Boliviansk musik. I lokalen var vi tre de enda som var etniskt svenska och så har det varit vid ett stort antal gånger genom mina år som vuxen när man varit på kulturbegivenheter från andra länder. Jag har haft ett öppet sinne och besökt och bevistat de nya svenskarnas festligheter och evenemang med min familj. Summeringen blir, vi lever inte i ett land/stad där vi intresserar oss för eller ens gillar varandras kulturer. Vi har nog med oss själva, det är i stort sett enbart svenskar som kollar runt och besöker andra kulturer i vår stad när de har sina hemländers kulturella festligheter och evenemang.

Som man känner sig själv känner man andra är ett talesätt och jag har gjort allt jag kunnat för att lära känna malmöbor av olika slag. Jag har beundrat chilenska dansgrupper på Lindängens amfiteater, lyssnat på Michael Wiehe, tittat på albansk danstrupp på Gustav Adolfs torg, firat filipinernas nationaldag på Motettens Folkets Hus. Dokumenterat med bild och text somalisk nationaldag på Seved, Arabisk afton hos Studiefrämjandet, satt mig in i och tagit avstånd från slavarbete i Kina på biografen ”Pandora”, skrivit kondoleanser åt Olof Palme och Anna Linds tragiska dödsfall, medverkat i sorgfackeltåg från Möllevångstorget till Folkets Hus 1986.

Stöttat iranska föreningens kamp mot hedersvåld och jag kommer aldrig att glömma Pela eller Fadime. Jag har lyssnat på Sarita Skagnes och stöttat hennes kamp för flickor i Indien genom att köpa hennes bok, lyssnat på konvertiten Sabatina James och tagit illa vid mig av hennes berättelse om den egna familjen som vill se henne död. Förfasat mig, solidariserat mig och stöttat ekonomiskt kampen för De ”galna” mödrarna på Placa del Majo i Argentina, uppmärksammat och varit glad när Nelson Mandela äntligen blev en fri man.

Alla barn är inte lika värda har jag upptäckt för allas barn får inte leva svenskt i Sverige enligt en del familjer. Vi har en svår uppgift i att förebygga så att inte fler flickor ramlar ner från balkonger i vår stad. Sara Mohammed har jag lyssnat till när hon informerade om ”balkongflickor” Det ligger en våt filt över Sverige, näst intill alla bär på en rädsla om att bli kallad för rasist om man vågar ta i svåra frågor.

Vi har fått ett ohyggligt facit serverat oss just om vad den rädslan om att kallas för rasist kan i sin mest groteska form bidraga till när vi i somras kunde läsa om pedofilskandalen i Rothenham i Storbritannien, myndigheter lät i 14 år bli att ingripa för ingen ville stämplas som, RASIST.

En lite mer nära och familjehändelse är den om när jag en eftermiddag för en sex-sju år sedan bjöd tre flickor på saft och glass i trädgården, två av skolflickorna var från muslimska hem och med fara för sig själva kunde flickorna inte berätta hemma om vistelsen i min trädgård med min son. Min son är inte rätt att umgås med för en del malmöbor med annan kultur än vad jag har.

Jag har sett, upplevt och gjort så mycket gott, men tyvärr under tiden blev Malmö kallare och hårdare.

Vårt hus har varit öppet för alla vänner till mig och min man och självklart även åt våra tre barns vänner, flickvänner och pojkvänner. Här har alla varit lika värda långt innan det blev en floskel som politiker slänger sig med utan att på riktigt veta vad de säger. Min vän från Libanon, praktiserande muslim, vet min åsikt om att bära slöja, jag är motståndare till kvinnoförtryck.

Jag kommer även att kämpa mot att Ribersborgstranden i Malmö delas i en del för kvinnor och en del för män för så vill min vän, med religiös tillhörighet i islam, ha det.

Språket utvecklas genom tiderna och jag har på gamla dar lärt mig vad ordet kvadron betyder, det ordet betyder den fjärdedelen av rötterna som är från Afrika. Tösen i fråga som bodde hemma hos oss för ett tag var mycket noga med att lära oss om hudfärg och om härkomst, fick även samtidigt av henne lära mig om Ghanas etniska utrensning av araber på 70-talet.

Hudfärg spelar för mig ingen roll men för en del i min stad gör det verkligen det. Jag föredrar att umgås med en person och inte enbart med huden. Hudfärger är ett känsligt kapitel och jag förundrades över att svenskheten för en svensk ung kvinna inte var så viktigt, alla har vi mer eller mindre grubblerier om var vi kommer ifrån och det är väl så det ska vara.

Eva-Marie Olsson
Malmö