YTTRANDEFRIHET. Är vi Charlie? Står vi på samma sida som de tecknare som gav sitt liv för rätten att driva med allt och alla? Tråkigt nog nej, oavsett hur gärna vi skulle vilja hävda det. Men det är förhoppningsvis inte för sent.
Sverige har fått beröm, bland annat från muslimska diplomater i landet, för en försonlig ton och vilja till dialog. Danskarna har framhållits som ett exempel på motsatsen. Tyvärr är det inte dialog som förts från svensk sida. Det är något betydligt mindre konstruktivt.

Ovanstående är en debattartikel av Martina Jarminder i Skånskan resten fortsätter nedan…

När Muhammedkarikatyrerna publicerades i Jyllandsposten lovade dåvarande utrikesminister Laila Freivalds att hon personligen skulle be om ursäkt om svenska tidningar publicerade karikatyrer, vilket hon gjorde. Man visade för religiösa särintressen att man genom påtryckningar kunde får den svenska regeringen att dansa efter deras pipa.

I en artikel i Sydsvenskan från 2006 säger palestinska sändebudet Salah Abdel-Shafi att svenska staten inte bör vänta med att agera till kränkande bilder har publicerats, utan aktivt bör försöka förhindra det. I samma artikel framgår det att arton ambassadörer från muslimska länder fick svensk yttrandefrihetslagstiftning förklarad för sig.

Man misslyckades bevisligen med att förmedla den kunskapen, med tanke på de nöjda reaktionerna på att Sverige tog ansvar för att yttrandefriheten inte ”gick för långt”. Yttrandefriheten kan inte gå för långt. Vi har lagar som förbjuder hets mot folkgrupp och annat som sätter gränser. Man verkar inte heller ha lyckats förmedla att Sveriges regering inte sysslar med att kväsa pressfrihet.

Att Sverige bjudit till dialog om upplevda kränkningar är bra. Det finns ingen anledning att inte försöka förstå motparten, särskilt inte när det handlar om känsliga diplomatiska relationer. Men av allt att döma har det inte rört sig om dialog, utan om att representanter för den svenska regeringen har lyssnat på klagomål från religiösa särintressen och bugat och skrapat för dessa. Nästa gång det ska bedrivas dialog bör representanter för den svenska regeringen förklara att vår lagstiftning inte gör undantag för religion och att yttrandefriheten och pressfriheten är lika helig här som biblar och koraner för religiösa. Att kräva att vi ska ge avkall på det är lika allvarligt som att avskaffa religionsfriheten. Vi behöver riktig dialog med religiösa intressen, utan undfallenhet, där båda sidor försöker förstå varandra, istället för att mest kränkt vinner på walkover.

Vi är inte Charlie. Vi har varit rätt så fega uslingar. Charlie Hebdo är inte en islamfientlig tidning. Alla religioner och alla politiska inriktningar har gjorts narr av. Det är en tidning som förvaltat en stolt europeisk tradition där man driver respektlöst med överhet och makthavare – oavsett om det är imamer eller presidenter. Europeisk demokratisk tradition vilar på de principerna.

Svenska tidningar bör följa Expressens exempel och publicera Charlie Hebdo-teckningar. Inte för att kränka religiösa, utan för att göra de som skämtar med religion och fanatism mindre utsatta. Och för att störst av allt är friheten.

Yttrandefriheten har redan naggats på, skadan är skedd. Utställningar har stängts och konstnärer har censurerats, även sådana som är långt ifrån Dan Parks okomplicerade rasism. Det måste upphöra. Det är inte rimligt sekulära demokratier avskaffar sina egna demokratiska traditioner och de friheter som följer på det för att någon, kanske, blir upprörd av en teckning. Moskébrännare och de som ropar på inskränkningar av religionsfriheten är självklart på samma sida som extremisterna, inte Charlie-tecknarna. Vi måste bli bättre på att värna varandras friheter. Vi måste bli bättre på att vara Charlie.

Martina Jarminder