Det är höst i den lilla sömniga staden någonstans i Sverige. Träden har tappat sina löv och de lite kyliga vindarna förebådar en lång och annalkande vinter.

På en lekplats i den centrala delen av staden ses ett antal män stå och samspråka över något ingen annan hör. Vissa av männen ler och gestikulerar med vilt viftande armar. Bredvid männen sitter ett litet barn och leker med stenar som nästan frusit fast i den frostbitna marken.

Runt ett av husen i utkanten av parken kommer ett gäng pojkar i åldern 10-12 springande, ivrigt ropandes och skrattandes på det vis bara uppspelta barn i den åldern kan. Pojkarna springer fram mot klungan av män som fortfarande står och gestikulerar med glada miner och ett och annat ljudligt skratt. En av de stojande pojkarna går fram till en av männen och känner på den blodbesudlade vassa kniv som han håller i sin ena hand. Kniveggen är så vass att den lämnar ett litet sår på pojkens pekfinger. Lite blod sipprar fram och blandar sig med det mörka blod som stilla droppar från kniven och lämnar spår på marken, alldeles intill det lilla barnet som fortfarande sitter med sina stenar och jollrar på små barns vis.

Männen skrattar till, pekar på det bylte som ligger på marken och säger åt de uppjagade pojkarna att spela lite fotboll med det. Pojkarna gör som de blir tillsagda och skrattandes sparkar de byltet mellan sig  på den asfalterade lekplatsen. Gungor och klätterställningar intresserar inte pojkarna, de vill sparka boll. Efter några minuter ropar en av männen att pojkarna ska sluta med sin lek och ta med sig byltet till dem.

Pojkarna lyder, medvetna om att de annars riskerar straff. De går fram till mannen som ropat och lämnar över byltet till honom. Mannen böjer sig ned och ber det lilla barnet med sina stenar att klappa byltet som mannen håller i sin hand. Barnet tvekar först, men en av de andra männen lyfter upp ett av barnets händer och för den sakta över byltets runda former. Männen runt omkring skrattar och en av dem plockar upp sin mobil och förevigar det på film. ”Något att lägga upp på Youtube”, säger han med ett brett leende på läpparna.

Det lilla barnet tittar oförstående, först på mannen med mobilen, sedan på de tomma och blodsprängda ögon som tittar på honom från det avskurna huvud varifrån blodet fortfarande droppar och lämnar mörka fläckar på barnets vinterkläder.

En absurd historia?

Självklart är den absurd i alla normalt fungerade människors värld. Detta är dock något som just nu utspelar sig i ett område inte särskilt långt från Europa. Mänskligt avskum, i form av radikala muslimer, vill skapa ett eget kalifat, byggt på de medeltida sharia-lagar som förespråkas av både extremister, religiösa ledare och troende medborgare.

Av denna orsak ser vi nu hur miljoner människor flyr, allt fler av dem till Sverige. Vi ska inte betvivla en sekund att merparten av dessa flyr för sina liv med rädsla i sina ögon, men är verkligen alla som flyter med den stora flyktingströmmen verkliga flyktingar? Den frågan tas aldrig eller åtminstone sällan upp på agendan.

Vi vet idag att IS har sympatisörer i Sverige. Vad varken vi, våra politiker eller ens Säpo vet, är hur många de är, vad de egentligen planerar och hur de utformar sin verksamhet i Sverige. Vi har i flera år sett filmklipp på Youtube där högt uppsatta muslimska ledare klart och tydligt deklarerar att deras mål är att göra Västvärlden till en del av deras världsomfattande kalifat och vissa av dessa ledare har t.o.m. förklarat att detta redan sker, bl.a. genom infiltration av myndigheter och politiska finrum.

Ingen har lyssnat på dessa signaler, förutom allt fler väljare, representanter för ett visst parti och ett ytterst fåtal journalister som ändå försökt få till en debatt. Ingen har lyssnat, utan med hjälp av orden islamofobi och rasism, har man effektivt tystat debatten innan den ens har börjat. Inte ens de muslimer som varnat för detta och som berättat och fortfarande berättar sina historier, har mötts av intresse från ett paralyserat svenskt samhälle.

Jo, nu börjar man faktiskt förstå. Nu börjar man faktiskt inse att vi har en potentiell fara som knackar på vår egen dörr. Vår nuvarande justitieminister Morgan Johansson (S) förkunnade för någon månad sedan att man vill snabblagstifta om förbud mot dessa jihadresor som muslimer i Sverige i allt större utsträckning ägnar sig åt. Det är nödvändigt, det är bra i sig och inte en dag för tidigt, men visst borde man prioritera arbetet med att förhindra rekryterare, extremister och grova brottslingar att ens få chansen att kliva in över Sverige gränser?

Varje vecka anländer mellan 1 000 och 2 000 asylsökande från just de länder där IS och annat mänskligt avskum regerar och utsätter hederliga människor för något som hela världssamfundet rasar mot. Tveklöst är merparten av dessa människor offer som flyr för sina liv, men hur många av dessa 1-2000 asylsökande som anländer till Sverige varje vecka, har en helt annan agenda än den att söka skydd? Bara 1 procent skulle innebära 10 till 20 stycken, varje vecka, året runt. Faktum är ju att det bevisligen finns sympatisörer till IS och andra islamistiska organisationer i Sverige och på något sätt har de tagit sig över gränsen och getts uppehållstillstånd av Migrationsverket.

Jag vill avsluta med att citera ett twitter jag nyligen läste. ”Om de kan mörda och slakta i Syrien och Irak, vad säger att de inte kan göra det i Sverige”.

Jag tillhör de som oroas, gör du?