Jag var där. Varje år firas Remembrance Day i Storbritannien. Då firas alla de unga män och kvinnor som dog under de bägge världskrigen. Jag har varit där.

2011 befann jag mig på klassiska Old Trafford i Manchester, tillsammans med flertalet av mina vänner, för att se matchen Manchester United – Arsenal. Den andra helgen i november firas av tradition de britter som stupade i världskrigen med två tysta minuter.

Kan ni överhuvudtaget förstå känslan då över 75 000 fotbollssupportrar, varav minst hälften dragit i sig mängder med öl på närliggande pubar, plötsligt tystnar när domaren blåser i sin pipa? Tystnaden som lägrade sig över arenan fick nog fler än mig att känna gåshud och en liten tår som sakta trillade nedför kinden. Så mäktigt, så oerhört mäktigt.

2002 var jag och samma vänner i London för att se en annan match i Premier League. Det var i samband med Drottningmoderns begravning och här upplevde vi en annan minnesstund där 50 000 högljudda och ölstinna fotbollsfans plötsligt tystnade i en minut där man kunde höra en duva fjärta på taket till arenan. Även här reste sig håren på armarna och man fick hålla tillbaka den tår som var på väg att trilla nedför kinden.

Jag tror inte att detta mäktiga skådespel skulle vara möjligt i dagens Sverige, jag tror verkligen inte det.