Sverigevänner

Supervalåret 2014 blev en fantastisk succé för Sverigedemokraterna. Vi nådde alla de mål vi satt upp och nu är vi på allvar en maktfaktor i svensk politik. Jag är oerhört stolt över vad partiet har åstadkommit, och jag är tacksam och ödmjuk inför det förtroende vi fått. Vi kommer att förvalta det väl och med omsorg.

För egen del har jag, i synnerhet under det senaste året, gett allt jag haft för att partiet skulle lyckas. Det har varit fantastiskt roligt att resa runt i landet, möta tusentals människor och på olika sätt kommunicera vår politik. Jag ser framemot att få göra det igen.

Dock har det också varit tufft. Det har det varit länge, inte bara under det senaste året. Givetvis sliter arbetet i sig självt – allt resande, stress, ständig hemlängtan – men framför allt har det också varit så mycket annat runtomkring som stulit energi och tärt både fysiskt och, inte minst, psykiskt. Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn. Man intalar sig själv att inte ta det personligt, att låta det rinna av. Den strategin må fungera på ytan, åtminstone en tid, men i själva verket sätter det djupa spår. Ändå håller man ihop någorlunda eftersom man har siktet inställt mot valnatten.

Nu när valet är över har jag getts möjlighet att landa och känna efter. Det känns inte riktigt så bra som det borde göra efter en sådan succé. Tvärtom, jag mår dåligt. Människor i min omgivning har noterat det sedan länge, sagt det till mig, och även om jag egentligen vetat att de haft rätt, har jag inte kunnat tillåta mig själv att lyssna på det örat. Inte före valet.

Med lite distans och bättre insikt förstår jag nu att jag har två val. Antingen kör jag på som vanligt, med stor risk för att gå sönder på riktigt inom en inte alltför avlägsen framtid, eller så försöker jag gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare.

Egentligen är det inget val. Jag vet vad jag måste göra för att stå väl rustad inför de många och spännande utmaningar som väntar under den här nya mandatperioden. Det är de närmaste åren vi ska ta det riktigt stora klivet. Om fyra år utmanar vi Socialdemokraterna och Moderaterna om makten och om att bli största parti. Då vill jag vara med, stå i främsta ledet för en Sverigevänlig politik.

Jag har också ett ansvar för mig själv och, inte minst, för min familj. Att vara en bra pappa kräver såväl fysisk som känslomässig närvaro och tillgänglighet. Det är viktigt för mig att fungera långsiktigt också i den rollen.

Av den anledningen kommer jag för en tid framöver vara sjukskriven. Hur länge kan jag inte svara på idag. Läkaren benämner det ”utmattningssyndrom”, vilket i dagligt tal brukar kallas ”utbrändhet”. Jag känner andra som har drabbats av det. Både de som gjort något åt saken i tid och de som fortfarande, efter flera år, fortsätter som vanligt i tron att de är oövervinnerliga.

Att bara varva ner, jobba mer hemifrån och ta det lite lugnare räcker inte. Jag måste vara helt ledig och fokusera på mig själv och min familj en tid. Jag kan inte i min roll gå ner i arbetstid eller tillfälligt byta arbetsuppgifter. Mitt uppdrag kräver ett hundraprocentigt engagemang, vilket jag för närvarande inte kan leva upp till.

Många kommer att ha åsikter och teorier om detta. Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker. Saken är inte mer dramatisk än jag har beskrivit här.

Jag har haft samtal med gruppledningen i riksdagen och övriga partiledningen, och jag hyser inga tvivel om att verksamheten och det politiska arbetet kommer att fungera på bästa sätt även utan min närvaro.

Jag tackar för er förståelse och ser framemot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmie Åkesson