INVANDRING. Linda May Kallesteins i Norge kritiserade de norska föräldrar som satte sina barn i etniskt norska skolor och satte sin egen son i en mångkulturell skola enligt hennes egna värderingar.
Under tre månader bevittnade hon ett totalt kaos och fick nog och räddade sonen från mångkulturen.
I klassen var sonen, en av fem etnisk norska elever, och han blev också vänner med flera icke-västerländska.
Linda May Kallestein säger att det fanns en hel del positiva på skolan, men att sonen så småningom kom hem helt slut.
”Det var fruktansvärt svårt när min son kom hem med magbesvär och huvudvärk. Han berättade att han inte fick arbetsro, att språkkunskaperna var dåliga, han såg att invandrareleverna vandaliserade och han reagerade på hur flera av pojkarna behandlade och talade om flickor. Han var ganska upprörd när han kom hem” säger Kallestein.
Således blev valet lätt för familjen.
”Vi var tvungna att flytta sonen från skolan. Jag kunde inte göra honom till ett socialt experiment trots att jag själv står upp för ett mångkulturellt samhälle” berättar hon nu i Norges motsvarighet till SVT – NRK.
-Pettersson är bekymrad. I Sverige har politikerna gjort hela landet till ett socialt experiment som de vet inte fungerar…
Även vissa mångkultursälskare känner något för sin familj. Kul att höra, när ska de börja känna lite för sin utökade familj ie Folk och i förlängningen, Ras?
Jag är glad för hennes sons skull. Galna människor av Linda Mays kaliber brukar inte ens ändra uppfattning när de själva blir misshandlade.
Som ofta när mångkulturen kommer för nära då passar det inte.
SD borde göra en valfilm om vad vi ser och vad PK folket ser. För man väljer vad man vill se när man inte lever mitt i det ”multikulturella”.
Förstod jag texten rätt om att Linda flyttade sonen till en etnisk norsk skola för att den mångkulturella var ett kaos, men ändå står upp för ett mångkulturellt samhälle?
Så trots att hon flytt det mångkulturella, står hon upp för det?
Så är det med galna människor.
Fullskaleexperimentet vid laboratoriet ”Malmö” kostar oss 4,5 miljarder per år.
Det är nog tyvärr mer än så. 4,5 miljarder är vad Malmö får från andra kommuner via skatteutjämningssystemet. Sedan har Malmö egna skattebetalare vars surt förvärvade pengar går till detta fullskaleexperiment. Lägg till det statens och regionens kostnader, privatpersoners och försäkringsbolagens kostnader och sist men inte minst det mänskliga lidandet så är du uppe i minst, minst tre gånger beloppet.
I dessa tider av verksamhetsplanering inför nästa år skulle jag reservera 45 miljarder för att täcka alla kostnader och budgetansvaret var mitt.