KINA. Det började som en fredlig studentdemonstration, i en tid då kommunismen i Östeuropa vacklade, men slutade i en blodig massaker. Natten till den 4 juni är det 25 år sedan hundratals, kanske tusentals unga, dödades eller skadades på Himmelska fridens torg i Peking. Studenter och andra protesterade mot den kinesiska diktaturen under våren och försommaren 1989. Kommunistpartiets högsta ledare beslutar officiellt att slå ner demonstrationerna, eller ”det kontra-revolutionära upploppet”, med våld.
3 juni 1989 – Tusentals soldater börjar efter skymningen att marschera mot centrala Peking. Snabbt förbyts feststämningen bland demonstranterna i rädsla. Barrikader sätts upp i hast på gatorna som leder till Himmelska fridens torg, där hundratals studenter nu är inne på sitt tjugoandra dygn av hungerstrejk. Den här gången låter sig inte armén hejdas.
Samtidigt som bepansrade arméfordon forcerar barrikaderna vid 22-tiden på kvällen ekar de första skottsalvorna kring torget. Gälla skrik blandas med ljuden från arméfordonens dieselmotorer och knallarna från soldaternas automatvapen. Demonstranter försöker i panik fly bort från mynningsflammorna, men många faller döda och skadade till marken. Massakern pågår i flera timmar.
4 juni 1989 – När solen går upp över Himmelska fridens torg är det helt rensat på demonstranter, och behärskas av militären. Pekingborna befinner sig i chocktillstånd.
Under förmiddagen samlas tusentals arga och nyfikna vid infarterna till torget. Ännu en gång öppnar soldater eld, och återigen faller obeväpnade civila till marken. Sporadisk skottlossning fortsätter hela dagen.
Den värsta massakern någonsin i det röda Kina är över. Hur många som dödades är oklart ännu i dag. En del påstår att det var några hundra. Andra säger några tusen.
5 juni 1989 – Armén har ytterligare befäst kontrollen över Pekings gator. Kring Himmelska fridens torg har man slagit en järnring. Formationer med pansarfordon står uppställda. Hela kompanier med soldater är utposterade. Få civila syns till. Ordningen är återställd, proklamerar regeringen, och hyllar arméns insats.
Det är nu som en medborgare beslutar sig för en sista trotshandling. I vit skjorta, mörka byxor och med ett par kassar i händerna ställer han sig i vägen för en stridsvagnskolonn och tvingar den att stanna.
Kanonrören är riktade mot honom, men också en tevekamera som förevigar ögonblicket som kommit att bli själva sinnebilden för händelserna i Kina 1989. Mannen klättrar upp på stridsvagnen närmast honom, och försöker få kontakt med besättningen.
Efter en stund öppnas luckan, och under några sekunder talar mannen och en soldat med varandra. Vad de sa vet vi inte. Inte heller vem mannen som trotsade pansarkolonnen var. Eller vilket som blev hans öde.