En tur i Palestina 1695

ISRAEL. I slutet av 1600-talet gjordes en resa i landområdet Palestina av Hadriani Relandi. Resan gav några intressanta slutsatser.

1. Inte en by i landet Israel har ett namn som är av arabiskt ursprung. De flesta av bebyggelsenamnen har sitt ursprung i hebreiska, grekiska, latin eller romanska språk. I själva verket, till idag, utom Ramlah, har inte en enda arabisk bosättning ett ursprungligt arabiskt namn. Till idag är de flesta av bosättningsnamnen av hebreiskt eller grekiskt ursprung, de namnen snedvrids till meningslösa arabiska namn. Det finns ingen mening på arabiska av namn som Acco (Acre), Haifa, Jaffa, Nablus, Gaza eller Jenin och städer som heter Ramallah, El Halil och El-Kuds (Jerusalem) saknar historiska rötter eller arabisk filologi. År 1696, året som Relandi turnerade landet, kallades till exempel Ramallah Bet’allah (från det hebreiska namnet Beit El) och Hebron hette Hebron (Hevron) och araberna kallade Mearat HaMachpelah El Chalil, deras namn för förfadern Abraham.

2. Den mesta av marken var tom, öde, och invånarna få och främst koncentrerade i städerna Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius och Gaza. De flesta av invånarna var judar och återstoden var kristna. Det fanns några muslimer, mest nomadiska beduiner. Nablus, känd som Shchem, exceptionell, där cirka 120 personer, medlemmar av den muslimska Natsha-familjen och cirka 70 Shomronites, bodde.

I Galiléens huvudstad Nasaret levde cirka 700 kristna och i Jerusalem ca 5000 människor, mestadels judar och en del kristna.

Den intressanta delen var att Relandi nämnde muslimer som nomadiska beduiner som anlände i området som bygg- och jordbruksarbetare och en förstärkning av säsongsarbetare.

I Gaza till exempel, levde omkring 550 personer, 50 % judar och resten mestadels kristna. Judarna odlade och arbetade i sina blomstrande vingårdar, olivträdslundar och vetefält. Och de kristna arbetade inom handel och transport av produkter och varor. Tiberius och Tzfat var mestadels judiska och utom omnämnandet av fiskare i sjön Kinneret – sjön i Galileen – en traditionell Tiberius-ockupation finns det ingen uppgift om deras yrken. En stad som Um El-Phahem var en by där tio familjer, cirka 50 personer totalt, alla kristna, levde och det fanns också en liten maronitisk kyrka i byn (Shehadah-familjen).

3. Boken motsäger helt någon postmodern teori som hävdar något ”palestinskt arv” eller palestinsk nation. Boken stärker anslutningen, relevansen, släktskap med landet Israel för judarna och den absoluta avsaknaden av tillhörighet till araberna, som kapade det latinska namnet Palestina och tog det som sitt eget.

I Granada, Spanien, till exempel, kan man se arabiskt arv och arkitektur. I stora städer som Granada och delstaten Andalucia, berg och floder som Guadalajara kan man se äkta arabiskt kulturarv: litteratur, monumentala skapelser, teknik, medicin, etc. Sju hundra år av arabisk regering har i Spanien lämnat ett arabiskt arv som man inte kan ignorera, dölja eller kamouflera. Men här, i Israel finns det inget sådant!

Nada, som spanjoren säger! Inga namn på städer, ingen kultur, ingen konst, ingen historia, och inga tecken på arabiskt styre, bara stora rån, plundring och stöld, stöld av judarnas heligaste platser, försök att beröva judarna deras förlovade land. Nyligen, under ledning av alla typer av postmoderna israeler – även kapning och rövande av den judiska historien.

– Pettersson är medveten om att källorna inte är opartiska, men det finns ju inga arabiska källor. I koranen, arabernas enda och 100 procentiga källa nämns inte staden Jerusalem en enda gång och den enligt muslimerna heliga Al-Aksamoskén på Tempelberget var t ex ursprungligen en kristen basilika uppförd av kejsar Justinianus som mussarna gjorde om till en moské…

Palestina-resa

A TOUR OF PALESTINE; THE YEAR IS 1695 

2 thoughts on “En tur i Palestina 1695

Kommentera