Debattartikel av Erik Hörstadius i tidningen Affärsvärlden 19 mars 2014.

Etablissemanget silar högermygg och sväljer vänsterkameler.

Om man i september 1939 haffade valfri gumma i centrala Polen och frågade henne vilket våld hon tyckte särskilt illa om, det nazistiska eller socialistiska, skulle man troligen få en näve surkål rakt i plytet. För agendasättarna i dagens Sverige är frågan dock lättbesvarad. Det nazistiska, såklart. Med tillhörande rimord: det rasistiska våldet, det fascistiska våldet …

Detta trots att Säpo pekar ut de vänsterextrema som det största demokratihotet. Folket på den kanten är både fler i antal och mer brottsaktiva. De är också mycket mer benägna att ge sig på samhällsinstitutioner, som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Och den antidemokratiska grenen Mötesstörning står i en klass för sig.

Ändå är det de högerextremas våld som skapat de stora rubrikerna på sistone. Dels efter det urartade mötet i Kärrtorp i vintras, dels efter vänstermanifestationen i Malmö härom veckan. I båda fallen med allvarliga knivskador som följd. I Kärrtorp var den värst drabbade en höger­extrem, vilket knappt skymtade fram i rapporteringen eftersom han var ”olämplig” som offer, medan samma medier gjorde ett stort nummer av att en vänsteraktivist blev sprättad i Malmö.

Hur var då händelseförloppet? Dikotomin Fredliga Antirasister mot Våldsamma Nazister etablerades förstås snabbt av de vanliga debattörerna. Men när polisens version sipprade fram, grumlades bilden. Vem jagade vem? Och hur fredliga var manifestationerna?

I Malmö fanns formuleringen ”Hårt mot hårt” i mötesrubriceringen. Och i Kärrtorp fick många en dålig smak i munnen, bland dem Expressens Britta Svensson (ett undantag bland medierösterna):

”Aggressiva utfall från scenen, sånger om ­’Jimmie Åkesson – skicka grisen till slakt’ och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag. … På ena sidan dessa vidriga nazister. Och på den andra detta hat.”

Medias dubbla bokföring är inget nytt påfund och knappast heller en tillfällighet. Tystnaden kring senare års systematiska attacker mot myndigheter och även privata näringsidkare, som minkfarmare, bär vittne därom. Gift har slängts in i lägenheter, bilhjul har delvis skruvats loss, dödshot har haglat. Nätverket Revolutionära Fronten har brutit sig in hos politiska motståndare och vandaliserat – för att sedan lägga ut på Youtube.

Det har alltså funnits en mängd rafflande reportage att göra. Men etablissemanget silar högermygg och sväljer vänsterkameler. Ända upp i toppen. Vår statsminister sa i valrörelsen 2010, sedan en sverige­demokrat hade blivit knivskuren, att ”de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”.

Varför denna obalans? Ett svar är nog att ­fiendens fiende blir vår vän. Eftersom extremvänstern är mot rasismen, så räknas den in i det goda laget. Ett annat svar är förstås det uppenbara, att rasism är en så sällsynt vidrig ideologi. Den trumfar all annan ondska.

Men toleransen mot de vänsterextremas våld är farlig. När ena sidan beväpnar sig och får tyst medhåll, så legitimeras också andra sidans beväpning. Tvivlar du på att våld föder våld? Smocka till kollegan vid lunchbordet, så får du se.

En annan konsekvens av undfallenheten är att vandalism – som bilbränderna i Husby – adlas till politisk aktivism.

En tredje är martyrskap och därmed ökad sammanhållning hos de högerextrema.

En fjärde är att adrenalinsökande och samhälls­bittra skrivbordsrevolutionärer ges en arena; i stället för att ses och behandlas som ­kriminella får de kontaktytor mot rumsren vänster.

Antirasism är en självklar grundvärdering för anständigt folk. Tråkigt att se den smutsas ner. Utom för rasisterna, förstås.

Erik Hörstadius