I ett inlägg i DN idag funderar författarinnan och journalisten Karin Bojs över Nobelbanketten. Hon skriver att just när gästerna höjde glasen och skålade för Kungen och Alfred Nobel så kom hon att tänka på Titanic.

Karin Bojs var inbjuden av SVT för att prata om Nobelpristagare och  skolutbildning med anledning av PISA-rapporten som kom förra veckan.

Hon konstaterar att både vad gäller Nobelprisen och svenska skolan så har fokus flyttats från kunskaper i sakämnena till andra frågor som tex hur folk är klädda på Nobelfesten. SVT har tex en särskild kommentator för kläder på Nobelbanketten.

I grunden funderar hon över var den gamla ”pluggskolan” och dess värderingar tog vägen. Idag verkar de flesta som pluggar tror att resultaten kommer, fast utan ansträngning. En uppfattning som elever under decennier bibringats av våra politiker. Så är vi också där vi är med våra skolresultat.

Bara ett enda land, Belgien, köpte årets TV-sändning från Nobelbanketten. Karin Bojs konstaterar att vi kan sitta där i våra frasiga sidenklänningar och smutta på champagnen alltmedan skeppet sjunker, omvärlden förlorar intresset och barnen varken kan läsa eller skriva.

Lusharpan konstaterar att det bara är våra politiker som likt medeltidens präster fortfarande tror att Sverige är världens medelpunkt och att vi är störst, bäst, vackrast och viktigast i hela världen.  Uppvaknandet kommer att bli brutalt.

Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.