Drina är en flod i sydöstra Europa. Den bildar gräns mellan Bosnien-Hercegovina och Serbien. Tidigare utgjorde floden gräns mellan Östrom och Västrom. En berömd roman av nobelpristagaren Ivo Andrić, Bron över Drina, handlar om vad som hänt i staden Višegrad under århundraden, en dramatisk och grym historia.

En novemberdag år 1516 kom ett turkiskt följe till färjeläget över floden Drina i vad som nu är östra Bosnien. I packkorgarna på hästarna förde de med sig ett tiotal unga kristna bypojkar som de skulle ta till Konstantinopel. Där skulle pojkarna omskäras och läras upp till att bli sultanens slavar med uppgift att sköta imperiets administration.

En av pojkarna kom från den lilla byn Sokolovici, och skulle med tiden bli en berömd general och föra (för det mesta) lyckosamma krig på tre kontinenter. Därigenom ökade han imperiets glans och storhet till den grad att han utnämndes till storvesir under Suleyman den store. Mehmet Pascha Sokolo, som han nu kallades, blev också oerhört förmögen med vidsträckta gods långt borta i Ungern.

När Mehmet Pascha blev äldre insåg han att även ett lyckosamt liv till sist kommer att ha ett slut. Han funderade länge på hur kan kunde utföra en Gudi behaglig gärning och på så sätt frälsa sin själ. Till sist beslutade han sig för att låta bygga en bro över Drina i sin födelsebygd. Aldrig mer skulle traktens bönder, oavsett om de var av bönemattans eller korsets tro, behöva vänta i vinterkyla i dagar på en försupen färjkarl för att ta sig över floden.

Våren 1566 anlände en grupp byggmästare, stenhuggare, ingenjörer och uppsyningsmän till ­Visegrad vid Drinas strand. Med sig hade de byggnadsritningar från självaste Mimar Sinan, imperiets stjärnarkitekt som skapat moskén Süleymaniye i Konstatinopel och en rad andra lysande byggnadsverk. Bron skulle byggas efter i princip samma planer som en tidigare bro i Büyükçekmece väster om Konstantinopel.

Det skulle ta fem år innan den 180 meter långa bron med sina elva stenvalv stod klar. Mitt på bron, på dess högsta punkt, anlades på turkiskt manér en kapija, en rest stenmur med inskriptioner över brons tillblivelse och dess finansiär. Mitt emot denna byggdes en sofa, en liten balkong med stenbänkar där de passerande kunde vila sig på väg över bron, eller bara träffas och prata med varandra.

Ungefär så börjar den romanen ”Bron över Drina” från 1945. Boken är något så egendomligt som en historisk roman som skildrar Bosniens historia under 500 år med bron som centralgestalt.

Bron står emot översvämningar och oår – faktum är att 1896 steg vattnet i Drina så högt att hela bron var översköljd av vattenmassorna – och verkar osårbar, tills den slutligen i sista kapitlet sprängs ­sedan den minerats av österrikiska trupper.

Här slutar romanen, men bron skulle snart återuppbyggas, nu av det sydslaviska kungadömet ­Jugoslavien, som Bosnien inlemmats i efter kriget.

Men freden blev inte långvarig. Efter 20 år var det dags igen. 1943 sköts tre brovalv sönder av tyska trupper under andra världskrigets slutskede. Bron fick länge dras med en provisorisk konstruktion innan den reparerades. Som genom ett under klarade den sig helskinnad genom inbördeskriget i Bosnien 1992–1995. För några år sedan bekostade Turkiet en renovering, och i dag är bron välputsad och fin. Sedan 2005 är den förklarad världsarv av FN.

Ivo Andric kom själv från Bosnien, men levde större delen av sitt liv i Belgrad. I Visegrad ses han som traktens store son, så stor att en ny stadsdel tillägnas honom.

Nåväl, nedan en bild på den berömda bron och floden. Under bilden den serbiska patriotiska Drina marsch från 1:a världskriget då det också var krig i området. James Last orkester, inspelad 1968.