Sverige har traditionellt räknats som ett kristet land, tillhörande den evangelisk-lutherska traditionen, men är idag snarare att betrakta som ett sekulärt land, där allt färre är religiöst engagerade eller utövar privat en religion. Från år 1593 till 2000 var Svenska kyrkan officiellt statskyrka i Sverige.

För några dagar fick Sverige en ny arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson (M) som har ett förflutet inom Livets ord och anti-abortlobbyn Ja till Livet.

Sveriges journalistkår förväntar sig nu, kanske med viss rätt, att Svantesson tar avstånd från religiös fundamentalism.

Inget fel i detta om nu journalister ska bedriva politik och inte rapportera om den, men jag har inte hört samma krav ställas på Abdirizak Waberi, moderat riksdagsledamot och medlem i försvarsutskottet. Waberi har offentligt sagt att han tycker att mannen har rätt att fysiskt uppfostra kvinnan, att han gärna ser sharia-lagar i Sverige, han är även motståndare till abort. Ingen journalist har så vitt jag vet bett Waberi och de andra islamistiska politikerna att ta avstånd från religiös fundamentalism.

Nåväl, snart bryr sig ingen om vad journalister tycker men det är deras eget fel. Politik handlar om människosyn säger journalisterna och tror att dubbelmoral betyder dubbelt så bra.

Men är vi verkligen så sekulära som vi tycks tro. Vi döps i kyrkan, vi gifter oss i kyrkan, vi firar jul och påsk, vi döper barnen till Jakob, Sara, Markus, Maria, Adam, Johannes, Johan, Jan, Simon, Gabriel, Tomas, Magnus, Helena, Anders, Dorotea, Stefan, Johanna, Lars, Sylvia, Viktor, Peter, Paul osv. alla namn med kristet ursprung och sedan begravs de flesta av oss i en kista eller urna på kyrkogården.

Man kan undra varför? Lindström har fattat varför världen ser ut som den gör…