Den lilla lokaltidningen SN publicerade igår fredag, en artikel om en tiggarfamilj som återvänt till Nyköping.

Tiggarfamiljen det rör sig om sågs tigga på strategiskt utvalda platser i stan under våren. Plötsligt försvann de och ersattes snart av andra tiggare, som ”råkade” placera sig på exakt samma platser som föregångarna och senare också efterträdarna gjort. En tillfällighet? Självklart inte!

Nu är tydligen familjen Marinescu tillbaks i stan och den lilla lokaltidningen SN gör ånyo en tillrättalagd artikel, men bygger den på okunnighet eller är texten uppbyggd med avsikt.

Familjen Marinescu kom till Sverige under början av året, med förhoppning om att finna jobb. De som sett tiggarna i stan, inklusive familjen Marinescu, kan nog snabbt konstatera att personerna ifråga knappast är aktuella på den svenska arbetsmarknaden där allt högre krav ställs och över 400 000 medborgare saknar ett arbete att gå till.

I SN:s reportage från den 13:e april kan vi läsa om Maria som lämnade sina barn i Rumänien för att leta jobb i Sverige, en resa på 280 mil. Något jobb blev det inte, så därför satt hon på gågatan i Nyköping och tiggde ihop pengar tillsammans med två andra familjemedlemmar. Vissa dagar samlade man inte in några pengar alls, andra dagar upp till 40 kronor. SN vräker på med en sedvanlig och tillrättalagd artikel om hur Maria inte har någonstans att duscha och ingenstans att vända sig. Några frågor om hur familjen haft råd att ta sig till Sverige när de inte har några pengar ställs inte i artikeln, inte heller om den svenskregistrerade bil familjen sågs åka i eller varför familjen sågs lämna sina platser för att ställa sig en bit bort och röka tillsammans med ett par mörkmuskiga män som iakttogs flera gånger, talandes i mobiltelefon. Källa: SN

Nu är alltså familjen tillbaks och även denna gång väljer SN en tillrättalagd artikel, utan obekväma frågor. Nu får vi veta att familjen befunnit sig i Stockholm under de månader de varit borta från Nyköping och även anledningen till att de plötsligt var borta från stadsbilden. Enligt SN hade de blivit trakasserade i stan och hotade med polisen om de inte försvann, men enligt SN hade familjen också försökt finna jobb i huvudstaden. Nu får familjen hjälp från Korskyrkan i Oppeby, där de kan duscha och dricka kaffe. En aningslös anställd på Korskyrkan menar också att snart lär många fattiga från olika EU-länder söka sig till Sverige och då behövs det att fler frivilliga hjälper till, inte minst när kylan kommer. Källa: SN

Som brukligt är när det gäller den lilla lokaltidningen SN:s artiklar om migration är även den senast publicerade tillrättalagd, vinklad och helt tom på kritiska frågor, eller bygger också denna på okunskap och en feghet inför den verklighet som kanske inte är så skinande ren som en svensk journalist gärna vill?

En fråga som SN:s reporter borde ställa sig själv och till den anställde på Korskyrkan. EU:s regler säger att den fria rörligheten enbart gäller i tre månader om man inte arbetar eller studerar och att personer i fråga måste registrera sig hos myndigheterna om man ämnar stanna längre. Att familjen Marinescu inte registrerat sig kan vi nog enas om, att de inte studerar är uppenbart och enligt dem själva har de inte arbetat alls i Sverige. Borde då inte SN:s reporter frågat varför de fortfarande befinner sig i Sverige när de bevisligen varit här under minst fem månader och om inte deras ”flytt” till Stockholm bara var en skenmanöver för att invagga medborgarna och myndigheterna i tron att de inte varit här längre än tre månader? Källa: EU-upplysningen

Vi kan också läsa i artiklarna att familjen inte har några pengar och att de måste tigga för att få ihop till mat och de cigaretter de bevisligen röker. Här borde SN:s reporter ställa frågan hur de då haft råd att ta sig till Sverige? Mellan Stockholm och Bukarest är det fågelvägen 280 mil. Bensinpriset ligger idag på lite drygt 14 kronor litern och i svenska kronor räknat skulle en enkel resa mellan Bukarest och Sverige kosta närmare 4 000 kronor ( 8 000 t.o.r.) och då räknar jag fågelvägen, vilket i realiteten innebär många ytterligare mil, liter och kronor. Medellönen i Rumänien ligger på cirka 3 500 kronor i månaden och folk som inte arbetar, vilket dessa aktuella romer inte gör, borde inkomsten stanna på under 1000-lappen.

Det finns alltså många frågor att ställa om dessa romer, men SN:s reportrar väljer att inte göra det. Varför kan man fråga sig? Är det okunnighet eller undviker man obekväma frågor med avsikt?

När jag läser SN:s senaste artikel tänker jag osökt på den tiggarfamilj som befann sig i stan under sommaren, även de strategiskt utplacerade på samma platser som övriga. De kunde ingen svenska, men i ena näven hade de skyltar där man på renskriven svenska kunde läsa dessa ord: ”Jag är hungrig”. Vem skrev texten åt tiggarfamiljen?