I SvD kan vi på morgonen läsa två artiklar om Husby, andra förorter och två tolkningar av det som skett och fortfarande sker.

Tio så kallade lärda personer från högskolor och universitet vill att Sveriges regering tillsätter en kommitté som utreder kravallerna i Husby och situationen i svenska förorter. Utgångspunkten är vad som kan göras för att detta inte ska upprepas.De tio jämför Husby-kravallerna med liknande händelser i Paris, London, Aten och ser en gemensam nämnare i att polisen varit inblandade i dödsskjutningar. Hårt segregerade miljöer där klyftan mellan förorterna och staden i övrigt har ökat och är idag den högsta inom OECD-området. Även skolans utveckling till det sämre tas upp i rapporten och självklart finns också ord som diskriminering och vardagsrasism med i bilden. Ska man kort sammanfatta de tio lärda personernas utredning är det med dessa kortfattade ord:

Polisen får skulden och en ökad polisiär närvaro kan istället bli kontraproduktiv. En dialog med invånarna och organisationer som Pantrarna och Megafonen är att föredra. Stora renoveringar av miljonprogrammen är också en utlösande faktor p.g.a. de stora hyreshöjningar dessa medför och mångmiljonsatsningarna på Järvalyftet har varit ett misslyckande. Man kräver också en omfattande politisk omläggning för att minska arbetslösheten och den sociala ojämlikheten.

Ska jag i min tur tolka de tio lärda personernas artikel så innehåller den ingenting vi inte redan vet, men några saker förbryllar. Stora renoveringar av miljonprogrammen har varenda politiker sett som nödvändiga och stora renoveringar kostar pengar. Vilka ska bekosta dessa om inte hyresgästerna bidrar med högre hyror? Är det skattebetalarna i andra delar av städerna och hur glada blir de i sådana fall, när vi samtidigt vet att många invånare i förorterna varken betalar sina hyror själva eller skatt? En politisk omläggning mot lägre arbetslöshet är väl bra, men borde den bara omfatta de boende i våra förorter? Vad säger arbetslösa och socialt utsatta människor från bruksorterna i mellersta Sverige och av den avfolkade glesbygden i norr om detta? Det är ju här de stora problemen finns, enligt Stefan Fölster. Polisen ska alltså inte närvara i förorterna menar artikelförfattarna. Är inte det precis vad förortsligisterna vill? Det finns människor i dessa områden som varken vill arbeta, följa samhällets regler eller göra rätt för sig. Ska de få härja fritt och på vilket sätt skulle detta göra hederliga förortsbors vardag tryggare?

Just detta med polisen och kriminella förortsbor tar ledarskribenten Ivar Arpi upp. ”Det är de kriminella som tjänar på kravallerna”, skriver han. Arpi har samma uppfattning om politikernas agerande som jag har. Samma ord om satsningar och nya miljoner som inte leder någonvart. Arpi konstaterar att nya skattemiljoner inte är lösningen, då arga och unga män inte bryr sig om dessa. De är istället alltid en källa till oro, men på senare tid har ett parallellsamhälle skapats där organiserad brottslighet vill att polisen och politikerna håller sig borta. ”Ungdomar kastar inte sten på polisen för att de saknar jobb. De gör det för att nå status hos de äldre”. Arpi påtalar också att kravallerna lyser med sin frånvaro i de bruksorter som kan uppvisa likvärdiga eller t.o.m. sämre siffror än förorterna.

Min sammanfattning av dessa två SvD-artiklar är:

Sverige har allt för länge bedrivit en migrationspolitik som överskridit våra resurser och som man idag tappat kontrollen över. När t.o.m. invandrare lämnar förorterna och säger att nu får det vara nog, så borde åtminstone det vara en väckarklocka hos våra politiker. Så är dock inte fallet, för när förortsbor som verkligen vill något och har ett eget arbete som försörjer dem, väljer att flytta, fylls deras lägenheter med nyanlända som varken har arbete, utbildning och som i vissa fall inte vill. På detta vis ökar klyftorna och förorterna blir allt mer socialt utsatta och med detta följer alla problem som politikerna inte längre kan hantera. Sverige behöver en andningspaus likt den 1989 och detta tror jag innerst inne att våra beslutsfattare vet, men av kända skäl vågar de inte erkänna det. Att EU och inte minst Sverige uppvisar en sällan skådad naivitet med sina öppna gränser, ligger också bakom flertalet problem i vårt samhälle och inte minst i förorterna. Vet någon hur många som verkligen bor i våra förorter när så många tar sig in i landet utan att synas? Vet någon hur många extremister, terrorister och grovt kriminella som idag befinner sig i Sverige med hjälp av falska id-handlingar eller inga alls? Att lämna förorterna från polisiär närvaro och låta organisationer som Megafonen vara någon slags sambandscentral mellan förortsborna och det övriga samhället, borde aldrig få komma på tal. I mina ögon är det mångkulturella drömsamhället ett gigantiskt misslyckande. Att blanda kulturer med så vitt skilda uppfattningar om lagar, regler och hur ett samhälle byggs upp, kommer aldrig att fungera. Sverige var en gång ett mer homogent samhälle, trots att vi i århundraden haft en invandring och trots att vi i decennier haft en flyktingmottagning. De stora problemen började när invandringen växte oss över huvudet, när kraven sänktes och när flyktingströmmarna från andra kulturer tog överhand. Läs gärna vad den nämnda organisationen Megafonen skriver om Järvalyftet. De vill inte att människor med höga inkomster ska flytta till Husby, Rinkeby och andra förorter.

I min värld är Ivar Arpis analys av förortskravallerna mer verklighetsförankrad än de tio lärda människornas.

Källor:

Husby-kommission krävs för djup analys

Kriminella tjänar på kravallerna