En något förkortat artikel av MARGARET WENTE, The Globe and Mail 

Det finns en uppenbar förklaring för den senaste tidens oroligheter i förorterna – men i Sverige är det nästan omöjligt att diskutera orsaken. Landet har öppnat sina dörrar för en flod av människor från några av de mest oroliga delarna av världen – särskilt länder med muslimsk majoritet som Syrien, Afghanistan, Somalia och Irak. Hundratusentals människor har kommit bara under det senaste årtiondet. Många kommer inte att kunna lyckas i det svenska samhället, de kommer att bli i ett permanent utanförskap i landet.

Förra året tog Sverige emot 103.000 nya invandrare, Kanada med mer än tre gånger så stor befolkning tog emot 260 000. Men till skillnad från Kanada väljer inte Sverige efter färdigheter, utbildning eller potential att lyckas. De flesta av invandrarna till Sverige är flyktingar, anhöriginvandrare och makar i arrangerade äktenskap. Många har knappt några kunskaper och är knappt skrivkunniga. Några kommer från nomadiska kulturer med en annan känsla av tid. Det finns knappt några jobb i Sverige för personer utan kompetens.

Svenskarna är mycket framstegsvänliga. Bakom deras öppenhjärtiga invandringspolitik finns en bred humanitär vilja att göra gott, kombinerat med tron att rätt typ av socialpolitik – utbildning, välfärd, arbetsträning – kan omvandla nykomlingar till svenskar på kort tid. Det fungerade ju med chilenarna.

Men outbildade människor från Mellanösterns och Afrikas stamkulturer är inte samma som den västerländska medelklassens chilenare som flydde från Pinochets. Kulturkrockar sträcker sig från betydelsen av religion, kvinnors rättigheter och det korrekta sättet att uppfostra barn till fördelarna med motion. (Svenskar är fitness nötter.) För att uttrycka det milt, är assimilering en utmaning.

De nya svenskarna har bosatt sig i förorter som låter som namn från Ikea katalogen: Tensta, Rinkeby, Husby. De här förorterna är ingen slum. De har stora parker och aktivitetscentra och gratis skolundervisning, dessutom får invandrarskolor extra stöd. Välfärdsförmånerna är generösa. Sverige stoltserar med att vara det mest toleranta, inkluderande landet i världen. Så vad får hundratals unga män att löpa amok och sätta eld på bilar och polisstationer och till och med sina egna skolor?”

Dessa stadsdelar har blivit välfärdsfällor. Skolorna är nästan helt segregerade. Utbildningsnivån väldigt låg (tre fjärdedelar av de somaliska barnen hoppar av skolan) och arbetslösheten är hög. Stockholms centrum ligger en kort resa bort med kollektivtrafik, men det kan lika gärna vara på Mars.

Nykomlingarna skulle må mycket bättre om de vände tillbaka hem, men deras barn bryr sig inte om hemlandet. De flesta av dem är här, fast på botten av den sociala sophögen. Några av dem är arga och tar ut det på samhället. De stenar sina egna brandmän och bränner sina egna skolor. Myndigheterna vill inte vara för hårda. ”Vår ambition är att göra så lite som möjligt,” sa Stockholms polismästare till svenska tidningen Expressen, under de senaste upploppen.

Upploppen var ganska små. Ett par dussin bilar brändes och ingen blev skjuten men ändå är det ett tecken på att något gått väldigt fel i Sverige, men uppriktiga diskussioner om landets invandringsproblem är nästan tabu. Alla som tar upp problemen riskerar att bli märkta som en främlingsfientliga rasisterer. När migrationsminister Tobias Billström föreslog att ”vi måste diskutera volymen” på invandring, blev han nästan utesluten av sitt eget parti, Moderaterna.

Vad står detta enorma överskott av politisk korrekthet för?

Den bästa förklaringen jag har hört kommer från Jonathan Friedman, en amerikansk antropolog som är gift med en svensk kvinna, och som har bott i Sverige i flera år innan han flyttade tillbaka till Kalifornien. Han skyller allt på en politisk underkastelse för den svenska politiska eliten. Fortsatt storskalig invandring, berättade han i ett e-postmeddelande, är ohållbar i en ekonomisk nedgång. Men Sveriges elit vägrar att se vad som verkligen händer, och håller istället hårt på den absurda ideologin att invandringen är berikande.

Med andra ord, är sådana här utbrott oundvikliga. Och de kommer oundvikligen att skapa stora sprickor i Sveriges berömda tradition av social sammanhållning. Eftersom svenskarna omfördelar mer och mer av sin gemensamma förmögenhet till människor vars vanor är kulturellt främmande, och som varaktigt är beroende av staten, är enigheten om invandringen tvungen att spricka.

Vi älskar att avundas Sverige. Men egentligen är det Sverige som ska avundas oss.

En något förkortat artikel av MARGARET WENTE, The Globe and Mail