En vecka av upplopp i Sveriges huvudstad har testat det skandinaviska landets rykte för tolerans, rapporterar Colin Freeman. 
Likt miljontals andra vanliga svenskar som han nu ser sig själv som en av fruktar Mohammed Abbas att hans dröm om samhället nu är hotad. När han kom till Stockholm som flykting från Iran 1994, var Husby där han bosatte sig en blandning av lokalbefolkning och utlänningar, en smältdegel som var tänkt att vara ett harmonisk, blandrasparadis.
Två decennier av ”vit flykt” har nästan tömt Husby på etniska svenskar, nu återstår bara en av fem, och många av invandrarna verkar inte dela Mohammeds uppfattning att ett nytt liv i Sverige är en dröm. Förra veckan, utbröt upplopp och några av de värsta oroligheter som Sverige sett på årtionden och en ny diskussion började om framgången för rasblandning.
”I gamla dagar, när grannskapet var mer svenskt kändes livet som en dröm, men nu finns det alldeles för många utlänningar och en ny generation som har vuxit upp här med bara sin egen kultur,” sade Mohammed Abbas samtidigt som han gör en gest mot maskerade ungdomar i Husby.
Det är svårt för föräldrarna att uppfostra barnen, och ungdomarna känner att de kan göra vad de vill utan att polisen griper in.
I helgen, efter sex nätter i följd av upplopp var herr Mohammed inte den enda som ifrågasätter den svenska sociala modellen med morot före piskan. Många svenskar frågar sig varför ett land som är stolt över en generös välfärdsstat, liberala sociala attityder och en välkomnande attityd gentemot invandrare råkar ut för rasupplopp.
-Pettersson håller med Mohammed Abbas, de var bättre när grannskapet var svenskt och det var färre utlänningar…
Läs mer på The Telegraph
Det skall bli intressant och se de politiska effekterna av alla upplopp som inträffat denna vecka. Kommer 7-klövern att välja en mer restriktiv politik eller blir det tal om utanförskap, mer utbildning, mer jobb, mer fritidsgårdar som vanligt och fortsatt massinvandring?
Snart handlar all politik om invandringspolitik, när den skulle behöva handla om industripolitik, energipolitik (nya generation 4 kärnkraften), skatter, löner, konkurrenskraft, etc. Den havererade invandringspolitiken tar mycket energi, fokus och resurser från många andra viktiga angelägenheter.
Bränderna har till största delen skett i områden där araber/somalier är i majoritet, alltså där islam är rådande ”samhällssystem”. När jag läser på nätet om vad som händer kommer jag osökt att tänka på Libanon. Libanon var ett kristet/sekulariserat land med stor framgång. Beirut vad ett ekonomiernas mecka, alla världens storbanker hade lokalkontor i Beirut. Turismen blommade, allt var som ett under, en arabnation dit hela världen ville fara. Men så kom då Arrafath och hans muslimska bihang då de blev utsparkade från Jordanien (Svarta september) sedan stod det inte på förrän Libanon var ett land i kris. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan islamister å andra sidan den krist/sekulära befolkningen. I dag är Libanon som vilket annat arabland, islamisterna har makten och människor har det inte bra. Kanske får vi en sådan utveckling i Sverige, kanske inte, men i vilket fall som helst känns det inte bra när muslimerna är ute och bränner.