I de sörmländska markerna är det på gränsen mellan mörker och ljus, mellan vinter och vår, kyla och värme, tystnad och jubel i snåren.
I morse var det – 12, svinkallt och mörkt men sakta stiger solen och det blir ett par plusgrader i solen, riktigt skönt där det är lä. Ett par rådjur vandrar i gryningen, en kattuggla kisar i stamträdet i allén, hundratals bilister, cyklister och gående kommer förbi utan att se henne och ugglan bryr sig inte, hon vill ha det lugnt på dagarna.
Räven raskar över isen, skaren gör det svårt att komma åt sorkarna och i skyn svingar sig fjällvråken, han verkar trivas, har varit här hela vintern, de vita åkrarna kanske passar honom och påminner om hemmatrakterna dit det snart är dags att flyga.
En och annan mes filar, en hackspett trummar men naturen är minst 2-3 veckor försenad på sin färd mot vår och sommar. Det saknas drillande lärkor, vipor, starar, gäss, bofink och flera andra som borde varit här men de kommer nog och snart, snart är det dags för en GT eller två på verandan…
Är det du själv Pettersson som är en sådan begåvad fotograf?
Själv hade jag lite svårt att känna vårens analkande när jag idag halkade runt på isiga småvägar och med motvindens isande kyla som piskade kinderna röda.
Ja Stefan, det är egna alster. Samtliga från idag…och det är lite svårt med våren men på sydslutningen vid stugan är det rart när solen är framme,,,
Ett stort tack.
Detta ger näring åt själen i en svår tid.
Vackert beskrivet!
Det är allt detta som gör Sverige….
Den svenska våren är underbar när den slipper inblandning av all annan multikulti förutom då möjligen flyttfåglar som drar vidare efter att ha berikat oss en stund.