Näthat

En insändare från Nostradamus i Norr

I en artikel i DN 2013-01-24 (se bilagan) som inte finns i nätupplagan gör Ola Larsmo en kort recension av Lisa Bjurwalds nya bok och också  ett försök till att förklara den nya farsoten i det svenska samhället – näthatet. 

”Näthatet” slås nu upp stort i massmedia och det redovisas att kommentarfälten stängs i allt större omfattning på grund av alla de påstått hatiska kommentarer som skrivs av en påstått organiserad mobb av anonyma kommentatorer som dessutom påstås skriva under olika signaturer för att kommentarerna skall bli fler.

Bland de tusentals kommentarer som skrivs under en dag i anslutning till artiklar i dagspressen och på fristående nätforum, finns det självklart några som uttrycker sig i mindre lämpliga ordalag och kanske rentav på ett sådant sätt att det är straffbart. Det är helt förkastligt men tillhör undantagen. De allra flesta skriver inlägg som uttrycker frustration eller riktar kritik mot företeelser i samhället, redovisar fakta och argument och föreslår förändringar. Många av de anonyma kommentatorerna besitter bevisligen både sakkunskap och stilistisk förmåga som överglänser många så kallade journalister. Ett fåtal skriver också lysande satirer på samma sätt som regimkritikerna i det forna Sovjetunionen gjorde.

Detta betraktas nu som näthat av den tredje statsmakten. Denna makt består enligt undersökningar till en mycket stor andel av äkta kommunister eller den nya tidens gröna dito. De har under alltför lång tid haft fullständigt och oinskränkt monopol på ”sanningen”, d v s att rapportera på ett sådant sätt som passar deras politiska agenda, genom att helt utelämna rapportering som inte passar agendan, vinkla den så att det passar, föra fram rena lögner och att undvika att granska de politiska partier med vilka de sympatiserar. För att exemplifiera tillrättalagd journalistik redovisas en notis daterad 2013-01-23 från TT-AFP:

Lärare sköts ihjäl framför elever

Ytterligare en muslimsk lärare har fallit offer för den utdragna konflikten i södra Thailand. Den 51-årige läraren sköts i huvudet i skolans kafeteria på onsdagen, framför ögonen på kollegor och elever.

Skolor i det muslimskt dominerade södra Thailand stängde tillfälligt i december på grund av den dåliga säkerhetssituationen. Läraren blev den 158:e skolanställde att mista livet sedan upproret i regionen tog fart för nio år sedan.

Vissa lärare uppfattas av rebellerna som kollaboratörer till regeringen i Bangkok.

Jämför innehållet med denna artikel som är hämtad ur Bangkok Post. Artikeln redovisar att läraren är muslim, att dödandet av muslimska lärare är ovanligt och att nästa alla andra av de 158 dödade lärarna har varit buddhister.

Avsikten med att rapportera som TT gör är att läsaren skall bibringas uppfattningen om att de flesta dödade lärarna är muslimer och att det är andra än muslimska terrorister som utför terrordåden medan sanningen är exakt den omvända. TTs rapportering utgör ett skolexempel på vinklad och försåtlig rapportering.

Om det händer sig att en sådan artikel är möjlig att kommentera i dagspressen och kommentatorer riktar kritik mot denna form av rapportering – då kategoriseras det som näthat. Konsekvensen blir att tidningen inte publicerar eller raderar faktabaserade eller kritiska kommentarer och om de blir alltför många, raderas samtliga. Ett exempel på det senare är det som hände med kommentarerna till Katarina Mazettis vid det här laget ökända artikel i ICA-Kuriren. Antalet kommentarer uppgick till ca 600 innan alla raderades. Den absoluta majoriteten av de 487 kommentarer som sparades av en läsare kan laddas ner här och de är inte hatiska men kritiska eller mycket kritiska.

Innan kommentarfältens och de fristående nätforumens tid fanns det ytterst liten möjlighet att kommentera artiklar eller att gå i polemik med artikelförfattarna. Som en följd av internets tillväxt och den tilltagande datoriseringen av samhället, har det sedan ett antal år tillbaka blivit möjligt. Numera har journalisterna inte längre monopol på sanningen och som en konsekvens av deras vinklade eller lögnaktiga artiklar minskar förtroendet för massmedia alltmer, med följd att tidningsupplagorna minskar och de riskerar att bli arbetslösa. Upplageminskningarna beror naturligtvis inte enbart på detta men också på att läsare i stället finner nyheter i tidningarnas nätupplagor, i utländska massmedia eller i andra fora.

Vissa journalister har från sina inbillade höga intellektuella piedestaler kallat kommentatorsfälten för ”pissrännor”. Författaren Lars Gustafsson har skrivit följande i en artikel på Newsmill:

”Denna förändring, övergången från broadcasting i förra århundradets mening till ett vidöppet och ömsesidigt kommunikationsrum, är långt ifrån oproblematisk. Maria Schottenius skrev nyligen, med den inbitna kulturchefens indignation om ”pissrännan” av vulgära och okunniga kommentarer som nu infinner sig på tidningarnas nätsidor efter varje kontroversiell artikel. Hon har naturligtvis rätt. Men hennes förakt har att göra med ett förlorat privilegium. De där vulgära, okunniga, enfaldiga rösterna har funnits där hela tiden. Tillsammans med de bildade, kloka och idérika. Det är bara det att en ny teknologi gav dem röst.”

I vissa avseenden har Lars Gustafsson rätt men att kalla kommentatorer för vulgära, okunniga och enfaldiga tyder på ett förakt för människor som inte har begåvats med lika stor språklig och litterär begåvning som honom.

Tryggve Bång har i en annan artikel på Newsmill titulerad ” Svensk kulturjournalistik har ruttnat inifrån”, skrivit: ”

Dagens kulturjournalistik är föråldrad och har länge haft förakt för den största gruppen läsare, nämligen vanlig medelklass utan högskoleutbildning. Folkbildningstanken har retarderat till kultursnobberi av den typ som fanns ända fram på 1800-talet då litteratur och andra lärda skrifter skrevs på ett högtravande sätt eller på latin för att utestänga den ”vanliga människan”. … Demokratin och yttrandefriheten är inte alls hotad. Tvärtom. Nätet ger större och större möjligheter för fler människor att delta i samhällsdebatten. Därigenom ger vi demokratin bättre möjligheter att utvecklas.”

En del av läsarna, lyssnarna och tittarna har tröttnat på massmedias vinklade reportage, undanhållande av relevant information och på deras folkuppfostrarmentalitet. Massmedias redaktioner blir alltmer desperata. I stället för att ställa sig frågan om varför konsekvenserna har blivit så som har beskrivits och därför återgå till att rapportera sakligt och objektivt, är alltså åsiktsmonopolets och godhetsfariséernas senaste grepp att klistra etiketten ”näthat” på allt och alla som går emot nyhets- och åsiktsmonopolet och att ytterligare skruva upp tempot i den förljugna journalistiken. Förstår de inte bättre än att de är i färd med att gräva sin egen grav?

Nostradamus_i_norr

Lisa Bjurvalds betyg

13 thoughts on “Näthat

  1. För journalister är näthat detsamma som att någon har ne annan åsikt än journalsiten. Journalister skall kunna kalla SD:s väljare för nazister, rasister och liknande, men om jag svarar genom att skicka mail till journalisten och ifrågasätter lögnerna som hen skrivit är jag näthatare.
    Jag är islamhatare inte näthatare, jag älskar nätet.

  2. Jag förstår inte varför det kallas näthatare, det borde
    väl rimligen heta nätälskare, eftersom nätet är det
    enda ställe som icke PK människor kan uttrycka sin
    åsikt.

  3. Jag förstår inte varför det kallas näthatare,
    det borde heta nätälskare i stället , eftersom nätet är det
    enda ställe som icke PK människor kan uttrycka sin åsikt!

  4. Jag har länge saknat en sida där försmådda och borttagna, vettiga kommentarer kan läggas upp tillsammans med länk till originalartikeln.
    Alla kontroversiella artiklar kan samlas under varsin rubrik, och där ska kommentatorer kunna lägga upp en kopia av den kommentar som de lagt i t.ex södermanlands nyheter.

    Självklart krävs det en viss selektivitet och filter även här för att slippa spam, MEN med en moderator som är helt opartisk.

    Ofta är ju kommentarerna intressantare och mera informativa än artiklarna i P.K.-pressen, och även roligare att läsa.

    Petterssons hade ju lagt upp en del av sina borttagna kommentarer här och det finns säkert flera som är oerhört frustrerade över att se sina åsikter förkastade av storebror.

    Därigenom skulle ju även vanliga människor få en inblick i hur stor omfattning kommentarer raderas och styrs av stasimedia.

  5. Det är klart att det finns folk som uttrycker sig illa. Jag tror det är bättre att bemöta dem med humor, och jag måste säga att det här Youtubeklippet om just Bjurwald fick mig att skratta högt: http://www.youtube.com/watch?v=3gb-k7H9VSs

    Sen ska man inte glömma bort att kultursidorna och de ”antirasistiska” skribenterna knappast är oskyldiga till att trissa upp den här stämningen, även om de gör det med ett mer ”förfinat” språkbruk.

  6. Under hela min uppväxt så prenumererade mina föräldrar på DN (och en lokaltidning som jag inte nämner här). Jag inte ens tittade i den förrän jag var 15-16 år gammal och började intressera mig lite för politik, historia och samhällsfrågor. Och jag trodde stenhårt på att det som stod i DN var sant – även åsikter som uttrycktes i ledarartiklarna. Det formade, ett tag, min världsbild – ”om det står i tidningen så är det sant”. På gymnasiet hade jag blivit lite klokare, och insåg att allt inte stämde, alla gånger. Ännu senare (när jag läste till civilingenjör) så förstod jag att det inte bara var FEL, utan att det fanns en tanke bakom. En vilja att ”uppfostra” läsarna, och försöka få dem att tänka ”rätt”. BTW: jag är definitivt ingen konspirationsteoretiker, är mycket skeptisk till snack om mystiska sällskap som ”vill styra” oss. Jag tror inte ett dugg på sådant svammel… Efter -95 (ungefär) så kom webben (inte internet, det existerade redan 1967). Jag tror (men kan ha fel) att Aftonbladet var den första svenska tidningen som hade en web-upplaga. Sedan växte det till de proportioner vi ser idag. I början var AB m.fl. jättekåta på att ”interagera” med sina läsare – det låg ju i tiden… Men då hade de nog inte att interaktion är (minst) tvåsidig. Att läsarna kanske hade egna åsikter. Nu, nästan 20 år senare, så drar man i handbromsen. ”Näthatet” (d.v.s att läsarna ifrågasätter artiklar, pekar ut rena felaktigheter i reportage, avslöjar skribenters märkliga och okända lojaliteter till andra delar av samhället) uppfanns. Visst förekommer det kommentarer som borde klassas som rent hot/uppvigling, men de är ganska få. Istället är det IFRÅGASÄTTANDET och presentation av fakta som skrämmer redaktionerna. Nu kan de inte längre skriva vilken smörja som helst. Visst, de kan stänga av kommentarsfunktionen, men det kommer inte att rädda dem. Det finns massor med bloggar (de flesta helt oseriösa, erkännes) och andra fora där ”vi vanliga” kan föra fram våra egna åsikter. Det finns ett ganska föraktfullt uttryck bland mediapersoner – ”Nisse i Bagarmossen”. D.v.s en ”vanlig” person som konsumerar media utan att tänka, och som man kan manipulera lite hit&dit – t.ex. genom att blåljuga på löpsedlarna för att få Nisse att köpa tidningen. ”Nisse i Bagarmossen” är död, men det fattar an inte på redaktionen.

  7. Det är inte svårare än att de inte klarar av konstruktiv kritik och de får de när de förtjänar den, när den är negativ och oftast mer påläst än sin egen artikel får de tuppjuck och krupp på samma gång…. Stackars små liv. Tvingas till att försvara sina alster och indirekt till bättre research, på sikt kommer vi att få allt bättre underbyggda texter att läsa och begrunda. De borde tacka oss i stället.

  8. Det de inte förstår är att en gång på nätet, alltid på nätet. Se på ICA, de trodde att kommentarerna var borta och när de väl var avklädda började de ljuga om hot o.s.v.

  9. Hemska tider, när de fina högutbildade allvetande goda journalisterna får bita i det sura äpplet. Tänkte på en NA-ledare av den gode Lars Ströman, som fick 50 kommentarer häromdagen. Jag läste dem allihopa, inte en enda var hatisk eller främlingsfientlig – de var kritiska mot den rådande politiken som tillåter massinvandring (läs= nästintill fri invandring). När jag åter tog fram ledaren för att visa den och kommentarerna till min man, så hade de krympt till en tiondel. Endast 5 kommentarer hade nådigt lämnats till läsarnas åskådning. De 45 raderade var inte ett dugg värre på något sätt.

    Man kan endast dra den slutsatsen att Lars Ströman, lik så många andra i journalistkåren, helt enkelt inte tål så nedslående kritik FRÅN FOLKET.

    KRITIK = ”näthat” på nysvenska.

  10. Stackars journalister som mist sin makt att styra folks åsikter. De har ju varit vana vid att själva välja ut vem och vad som ska få tyckas. Numera står de ju med lång näsa och se hur nätsajter avslöjar dem inpå bara kroppen och att folk i gemen får uttrycka sina åsikter fritt utan journalisternas censur. De ropar ju på internetcensur á la Kina och kallar det för näthat, stackare de har bara att vänja sig.

Kommentera