Bitte Assarmo om Näthat, författaren är debattör och skribent på Liv&Rätt – aktuellt om demokrati och mänskliga rättigheter.

Hatet kommer både från höger och från vänster

Den senaste tiden har det talats mycket om näthat. Aftonbladets Åsa Linderborg är en av dem som blivit utsatta och hon berättar öppenhjärtigt om sitt lidande i en krönika. Hon gråter sig till sömns, oroar sig för sig själv och ännu mer för sina barn.

Jag känner med Åsa Linderborg. Ingen ska behöva utsättas för hat och hot – ingen ska behöva oroa sig för sin säkerhet eller för sina barns säkerhet. Men jag vill samtidigt höja ett varningens finger för den enögdhet som präglar debatten om näthatet. I Åsa Linderborgs värld är det högerextremister som hatar och hotar. Nazister och rasister och ”järnrörsgänget”, som hon kallar dem. Inte för att de nödvändigtvis är just nazister och rasister, eller för att de vandrar runt med järnrör. Utan för att det i Åsa Linderborgs värld blivit en fix idé att kategorisera alla oliktänkande på detta sätt.

I den verkliga världen ser det dock lite annorlunda ut. I den verkliga världen är avståndet ganska stort mellan nazister och rasister och de liberala debattörer som allt som oftast får en släng av Åsa Linderborgs ivriga slev. Och i den verkliga världen kommer det precis lika mycket hat och hot från den vänstergruppering där Åsa Linderborg själv huserar.

En god vän till mig, som är engagerad för människans värde och kämpar för att få ner de horribla abortsiffrorna i Sverige, har allt som oftast fått ta emot hat och hot från just Åsa Linderborgs politiska fränder. Så här skriver hon på Facebook:

”Jag har fått veta att jag ska flytta från landet, borde dödas, är psyksjuk och för ful för att få ligga med någon. En journalist uppmanade folk att förstöra min förenings fordon i en tryckt artikel i Aftonbladet. Bland mycket annat. Från annars sansade liberaler och vänstermänniskor. För att jag är abortmotståndare.”

Förföljd av hatet, skulle man kunna kalla det. Precis som Åsa Linderborg upplever det. För hat och hot är lika illa oavsett varifrån det kommer. Men det är något som Åsa Linderborg, och många med henne, bekvämt väljer att ignorera. ”De egnas” hat mot ”de andra” är helt i sin ordning, för ”de andra” är ju dumma, elaka, nazister och rasister.

Det säger sig självt att detta envisa fokus på ”vi” och ”dom” är symptomet på en närmast sjuklig enögdhet. En världsbild så snäv att den endast omfattar de allra närmaste. En världsbild som kategoriskt delar in omgivningen i vänner och fiender och som inte accepterar några gråzoner.

Hatet från vänster är ingen ursäkt för det hat som riktas från höger mot Åsa Linderborg. Men att kulturchefen på en av landets största tidningar inte kan se längre än näsan räcker – och inte förstår att även hon, genom sina huvudlösa generaliseringar, sprider samma hat som hon nu beskriver – är en fingervisning om att något gått oroväckande snett i det svenska samhället.

Å andra sidan är detta samma kulturchef som för några år sen, utan att blinka, spädde på de gamla antisemitiska myterna om judar genom att ställa sig bakom en grundlös artikel om hur judar mördar palestinier och stjäl deras organ. Så kanske kan man inte förvänta sig något större djup.

Men ändå… Om vi bara vågade se lite längre än till enbart våra egna så skulle förståelsen och toleransen kunna bli så mycket större. Både hat och hot skulle kunna bekämpas på ett effektivt sätt. Men bara om vi erkänner att hot kommer från både höger och vänster – och är lika förkastligt vem det än riktas emot.

-Pettersson tackar för ovanstående från Bitte Assarmo och anser att argument är bättre än hat och våld. Hatet från höger mot Åsa  Linderborg är ingen ursäkt för hatet från vänster. Men när kulturchefen på en av landets största tidningar inte ser sambandet och inte förstår att hon sprider samma hat som hon nu försöker beskriva…