Konflikten mellan Israel och de arabiska grannländerna är unik på grund av en enda sak och det är att de palestinska flyktingarna har blivit permanenta flyktingar som utnyttjas i ett politiskt spel.

Betydligt större flyktingproblem har löst med mindre problem. Exempelvis tvingades 15 miljoner tyskar flytta från sina hem i Östeuropa efter andra världskriget när Tysklands gränser flyttades västerut.

Många miljoner människor har tvingats flytta under de senaste 100 åren och har accepterat detta som finnar, tyskar, muslimer, hinduer, osv. det är bara palestinierna som är unika, de har i mer än 60 år krävt ett land de aldrig ägt.

Chanser till fred och egen stat har funnits i mängder, exempelvis tillhörde Västbanken Jordanien och Gaza Egypten under åren 1948 – 1967 och varför araberna inte gav palestinierna sin egen stat då är obegripligt.

Knappt en miljon araber flydde/flyttade från nuvarande Israel vid kriget 1948 och av dessa erbjöd sig Israel att låta 100 000 flyktingar återvända men krävde att de andra länderna som deltagit i kriget också skulle ta sitt ansvar vilket de inte ens i denna dag gjort. Problemet är att trots att de flesta av de ursprungliga flyktingarna nu 64 år senare är döda är de palestinska flyktingarna fler än någonsin, närmare fem miljoner, för att flyktingarnas barn och barnbarn får ärva sina föräldrars flyktingsstatus.

Samtidigt som araberna flydde från Israel flydde/flyttade en miljon judar från arabvärlden. Judarna är för länge sedan assimilerade och medborgare i Israel eller de andra länderna de flyttade till. Liksom 15 miljoner tyskar för länge sedan är assimilerade bland andra tyskar.

Araberna är dock unika, de vägrar ge palestinierna medborgarskap och fulla mänskliga rättigheter i de länder där de bott i generationer.

1959 presenterade Dag Hammarskjöld en plan över hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas under en tioårsperiod från 1960 till 1970. Tanken var att de oljeproducerande länderna stegvis skulle integrera flyktingarna och ge dem medborgarskap. Flyktingar som hade behov av ett medborgarskap och arbete skulle integreras i länder som var i behov av arbetskraft och där språk, kultur och religion var samma som flyktingarnas. Förslaget förkastades. Som Ralph Galloway, före detta chef för UNRWA, förklarade i augusti 1958: ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör.”.

-Pettersson anser därför att efter 60 år är det dags att sluta behandla palestinierna annorlunda än andra flyktingar. De som är födda eller bott mer än 60 år i olika arabländer ska få medborgarskap och fullständiga medborgerliga rättigheter där. Möjligheterna att ärva flyktingsstatus ska upphöra. Det palestinska flyktingorganet UNWRA ska upplösas, det finns ingen anledning att palestinierna ska ha ett FN finansierat organ med 29 000 anställda när världens övriga flyktingar får dela på resurserna från UNHCR med 6000 anställda. Låt dem som flydde 1948 återvända dit de flytt ifrån och ge de bostäder och miljarder i tillgångar som araberna konfiskerat av judarna till Palestinaaraberna för att de som tyskar, finnar och andra acceptera att det blev stryk i ett krig och assimileras hos sina arabiska bröder varifrån de en gång kom.