Kultur & Nöjen, Sydsvenskan

Författaren Fredrik Ekelund menar att Sverigedemokraternas stöd kommer från vanlig strävsam arbetarklass som ”fått nock” av integrationens baksida.

I slutet av augusti satt vi på min balkong i centrala Malmö, sju före detta hamnarbetare, alla utom en aktiva i Hamnarbetarförbundets avdelning 30 i ett antal år. Två jobbar kvar, två har gått i pension. Vi andra har andra yrken.

Kvällen blixtrade av minnen och roliga historier från förr, ett förr då de flesta av oss alltid syntes under de röda fanorna på första maj. Framför allt Stefan och Charlie. Stefan är en av mina äldsta vänner. På sin tid var han en ilsken och temperamentsfull hamnarbetare som alltid reagerade på orättvisor. För ungefär tjugofem år sen flyttade han ut på söder i Malmö. Tre barn i rask takt, sedan skilsmässa. Charlie arbetade kvar i hamnen ända till sin pension förra året.

När det förestående valet kom på tapeten meddelade Stefan att han skulle rösta på Sverigedemokraterna. Charlie omfattade beslutet med stor entusiasm men lät meddela att han föredrog SPI istället. Stefan har alltid varit en termometer i folksjälen. På 70-talet som nu. Hans barn gick på Hermodsdalsskolan och på nära håll har han kunnat följa det stegvisa förfallet i en av Malmös stadsdelar.

När jag läser några av reaktionerna på sd:s framgångar i valet, Olle Svennings svavelosande ledare i Aftonbladet (24/9), professor Björn Fryklunds svalt hållna och långa analys i Sydsvenskan (23/9) eller Peter Kadhammars nedslag i Landskrona (AB 23/9) så slår det mig att ingen av dem lyckas förklara vad som hänt, på riktigt. Svenning skriver om ”monstret”, Kadhammar hävdar att han inte ser en enda gammal dam som blir väskryckt på hela den dag han tillbringar i Landskrona och Fryklund jämför med Belgien och Europa och hävdar att de högerpopulistiska partierna kommit för att stanna. Vad som är gemensamt för de tre är en underförstådd vänsterposition och stort spaltutrymme. Trots detta ekar det tomt hos alla tre när det gäller att verkligen försöka förklara vad som hänt i Skåne. Inte heller Henning Mankell (AB 30/9) lyckas riktigt förklara skeendet även om han har en hyfsat god bild av vilka som röstat fram sd och, helt riktigt, hävdar att vi måste våga ta samtalen med dem….

Kanske kan man vända på kuttingen och kika på situationen underifrån istället. Malmö är av tradition, dess värre, en stad där kriminaliteten alltid varit relativt hög men några av de händelser som stuckit ut på senare år kan säkert hjälpa till att förklara valutgången. Den 3 oktober för två år sen mördades krögaren Yixi Zhou på den populära krogen Wendis på Ystadvägen i Malmö. Mördarna ingick i ett rätt stort invandrargäng från Hermodsdal. Under rättegången satt mördarnas kompisar och flinade åt Wendi när han gav sin version av förloppet, med kepsarna på, gestikulerande och helt utan empati för den halvblinde Wendi.

Få händelser i Malmö har upprört Malmöborna på senare år som detta mord. Stefans söner känner till dem väl från Hermodsdalsskolan. I vintras stängdes samma skola efter att nästa generation gäng i kvarteret gjort det omöjligt att bedriva normal skolverksamhet, ett unikt beslut i svensk skolhistoria.

Förra hösten misshandlades en busschaufför svårt i det invandrartäta Kroksbäck av ett stort gäng och trots löfte om belöning för utpekande av de ansvariga teg man i stadsdelen. En natt förra sommaren sköts samtliga rutor på Rosengårdsskolan sönder och trots att många måste ha hört det (det handlade om hundratals rutor) och en belöning på 100 000 kronor kom inga tips in om vem som låg bakom förödelsen. Kvarteret teg där också.

Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av kriminella invandrare mot ”svennar” och det är inte ovanligt med etniskt svenska föräldrar som försöker bromsa sina barns gryende rasism efter att dessa blivit nedslagna eller rånade enkom för att de är just ”svennar”. Som vännen A:s äldste son som med sina vänner på reggaekonsert i Folkets Park attackerades av ett invandrargäng. Skälet? Att de var blonda och ”jävla svennar”. Sådant pratas det mycket om i en stad som Malmö. Delar av medelklassen flyr vissa offentliga platser och stadens gemensamma ytor och mötesplatser krymper. Det märkliga är att rasismen mot svenskar aldrig debatteras på kultursidorna men Stefan och Charlie pratar om den och jag hör den ofta komma upp i samtal med andra vänner.

Ett antal frågor inställer sig alltså med anledning av Sverigedemokraternas framgångar: Varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur? Varför är det ” fel” att oroa sig för islams utbredning – bara på Rosengård finns sju källarmoskéer där extrem islamism predikas; islam är ju faktiskt inte kebab och falafel utan en religion intimt förknippad med politik, en religion som inte gått igenom upplysningens stålbad och där vissa saker tycks oförenliga med grundläggande västerländska värden, som jämlikheten mellan könen till exempel?

Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya svenskarna just detta? Har inte alla människor, oavsett om man är ” svensk” eller ”invandrare” ett personligt ansvar för vad de gör? Varför skall vi acceptera det utbredda epitetet ”hora” så fort en tjej lever livet med dans, diskotek, killar och fotboll? Varför ska vi stå ut med det sorgligt utbredda ”Knulla din mamma!” under fotbollsmatcher, på skolgårdar eller gator och torg så fort friktion uppstår?

Varför är det inte självklart med ett förbud för religiösa symboler i den svenska grundskolan, skolan är ju konfessionslös och slöjan en djupt reaktionär, religiös symbol som uppmuntrar killar att dela upp tjejer i ”horor” och ”madonnor” och som, i många fall, tvingas på unga tjejer mot deras vilja? Borde inte alla som delar upplysningens ideal, oavsett om vi är höger, liberaler eller vänster, arbeta för ett stopp för religiösa friskolor?

I bästa fall kan valresultatet bli en väckarklocka för en yrvaken socialdemokrati men också startskottet för en diskussion om den värdegrund samhället bör vila på. Förhoppningsvis innebär det också slutet på den naiva kulturrelativism som utgör en så god grogrund för högerextremismen. Att sd:s framgångar i Skåne delvis har sin upprinnelse i Skånes bruna tradition är en självklarhet men förklarar mer Sjöbo och Höör än Malmö och Landskrona. För att förklara sd:s framgångar i de gamla arbetarstäderna bör man analysera Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.

Det är inga ”fascister” och ”monster” som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller ”fått nock”, för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund) – då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.

FREDRIK EKELUND, författare

Sydsvenskan