Krönika av Maria Rydhagen

Bara en Sverigedemokrat kan gå tillsammans med två kamrater, beväpna sig med järnrör och samtidigt säga: – Vi försvarar oss.

Vem som helst skulle erkänna att det handlar om att forma ett angrepp. Men inte Sverigedemokraterna. Vi försvarar oss. Vi bara försvarar oss.

Bara en Sverigedemokrat kan lansera en ideologi som riktar sig aggressivt EMOT en hel folkgrupp – och sedan konstant tycka synd om SIG SJÄLV.

Fast grejen är att det ÄR synd om dem. ­Sverigedemokratiska politiker och väljare är nästan alltid lite olyckliga, lite kantstötta och revanschsugna. Göran Greider säger att man inte får förstå främlingsfientligheten i psykologiska termer (Dala-Demokraten 10/11). Fortsättning nästa sida…

…och så fortsätter Maria Rydhagen i sin krönika i Expressen den 18/11-12 och gör samma misstag som hon påstår att Sverigedemokraterna gör, drar alla över en kam. Dessutom låtsas hon inte ens vara objektiv, hade hon skrivit på liknande sätt om muslimer hade skadestånden haglat, och hon försöker lära sina läsare vad som är rätt och fel, läste du aldrig om opartiskhet och korrekthet på journalisthögskolan Maria?

-Nåväl Pettersson ska inte dra alla journalister över en kam, alla är faktiskt inte idioter – bara 98 % och de kommer definitivt inte att rädda Sverige eller ens försöka förmedla korrekta och allsidiga nyheter.

Men jag tycker det är omöjligt att inte göra det. ”Jag fick aldrig. Varför får de?”

Enligt min mening är SD-politiken obegriplig om man inte utgår ifrån en sådan känsla, om man inte ser psykologiska drivkrafter.

Att de har blivit så framgångsrika, jämfört med andra små stolliga missnöjespartier, beror på att de lyckats de koka ihop det där vardagliga missnöjet med mer öppen rasism och komma undan med det.

”Vi är rasister, men ändå inte, men ändå, fast absolut inte, men ändå lite.”

Redan 2002 när de fick sitt stora genombrott i flera skånska kommuner fanns dubbelheten med.

 – Jag är inte för dem, men jag röstade på dem, sa en Kävlingebo till mig då.

 – Jag tror inte det är någon som röstat på Sverigedemokraterna för att de tror på ideologin, hävdade en väljare i Landskrona.

Just så. Det SD säger är politik.

Men det folk röstar på är delvis något helt annat. Fram till valet 2010 var dubbelheten framgångsrik. I den valrörelsen kom till och med barnfamiljerna, och SD började dela ut gula ballonger, saft och kokt korv på sina möten.

Samtidigt har dubbelheten alltid varit deras svagaste punkt. Det var därför deras laglösaste motståndare gick hem till SD-företrädare och klottrade hakkors på deras dörrar. Motbjudande, men effektivt. För det pekade rakt på det som Sverigedemokraterna ville säga men ändå inte vill säga. (Fast ändå. Fast ändå inte.)

Det var också därför som dåvarande Dansk Folkeparti-ledaren Pia Kjærsgaard höll sig på armlängds avstånd från sina svenska kolleger under valupptakten i Höganäs 2010.

– Vi danskar är vaccinerade mot nazism, sa hon och uppgiften att tidningen Expo samma vecka avslöjat nazikopplingar hos 51 SD-företrädare gjorde henne klart nervös.

Den balansgången är för evigt pajad av järnrören. Det blir nog svårt att ta med småbarn och gamla farmor på SD-valmöten, när man vet hur den absoluta partitoppen avslutar en festnatt på stan, med partiledarens goda minne.

Men missnöjet, hatet och revanschlusten finns kvar. Och blir kanske starkare. – Jag var så full av vrede, som Erik Almqvist på presskonferensen där han avgick.

Han är inte ensam. Efter vår tidnings avslöjande var hans Facebooksida full av stöttande tillrop. De flesta tyckte att Babbegate var en bagatell, att han borde rikta blicken framåt, och SD-fansen tyckte i vanlig ordning mest synd om sig själva.

– Vi har ett land att rädda, skrev flera av Erik Almqvists vänner på Facebook.

Men hur skulle Sverigedemokraterna kunna rädda Sverige? Och från vad? Jag tycker att det är alla vi andra som borde försöka rädda DEM.

Av Maria Rydhagen

maria.rydhagen@kvp.se