I samband med det senaste SD-drevet klagas det i Aftonbladet på Kent Ekeroth på hans inblandning i ”hatsajten” Avpixlat. Det är ytterst graverande för Ekeroth att ha med denna sajt att göra, mycket värre och farligare än alla järnrör i världen, menar den alltid lika skarpsynte Oisín Cantwell. Med av Aftonbladets experter uppskattade 250 000 unika månadsbesökare förfogar Avpixlat nämligen över en enorm nätmobb som de hathetsar mot olika måltavlor. Själv har Oisín – liksom många journalister – upplevt fyllda mejlkorgar när Avpixlat ”drevat” om något han skrivit. Avpixlats mejl- och kommentarsarmé slår till igen och igen!

Då har jag bara en liten iakttagelse till ledarna och alla deltagare i denna tangentbordskrigande hord av aktivister: Har ni inte fel måltavla? Varför mejlar ni journalisterna? Eller redaktionerna? Vad uträttar ni då annat än att stryka deras ego antingen med- eller mothårs? Varför mejla till en hånflinande Oisín Cantwell eller självuppfylld Jan Helin? Varför mejlar ni inte Aftonbladets och Expressens ANNONSÖRER som ytterst betalar löner och aktieutdelningar?

Tänk er själva in i reklaminköparens situation: Han kanske tvekar mellan att lägga budgeten på nätannonsering på Aftonbladet eller direktreklam i brevlådorna. Eller står i valet och kvalet mellan lokalpress och riksmedia. Säg att han till slut ändå väljer Aftonbladet, varpå hans inkorg fylls med hundratals eller tusentals mejl från potentiella konsumenter som meddelar honom att de nu är MINDRE benägna att köpa hans produkt eftersom de nu förknippar den med politisk vinkling och undermålig journalistik. Tror ni han kanske omprövar sitt beslut? Att det blir lite jobbigt med alla klagomål och skönare att bara slippa kontroversen genom att välja ett annat, lika bra alternativ?

Det är precis såhär etablissemanget jävlas med alternativmedia och alternativpartier som utmanar status quo. De sätter stopp för karriärer, skrämmer annonsörer, bojkottar och lobbar bakom kulisserna. Detta lyckas de ofta väl med utan stor numerär, ett par mejl från ”bekymrade” personer kan vara nog att få en konflikträdd beslutsfattare att välja minsta motståndets lag. Den reklamansvarige på Smålandsvillan, Inkclub.com eller Heppo.se vill inte heller blandas in i samhällsdebatten, vill inte förknippas med politiska ställningstaganden. Små aktörer blir nog rätt chockade av några hundra klagomejl när de loggar in på morgonen. Även stora företag kan nog ta intryck om tusentals potentiella konsumenter hör av sig.

Tror ni möjligen att detta kunde förändra inställningen hos ekonomiskt pressade svenska tidningar? Om de visste att varje fientlig ledare eller krönika, varje vinkling, mörkning och drev faktiskt kan kosta dem pengar – skulle de kanske, kanske, kanske dra sig lite för att eventuellt sätta igång en störtflod av mejl till oskyldiga annonsörer? Om priset på en reklamspot tyngdes lika mycket som skribentens twitterrykte lyfter av ryggdunkningar i klicken, vad händer då?

Tror ni inte journalister och redaktörer skulle bli mer skärrade om deras inkorgar var helt tomma på meningslösa hatmejl om de visste att klagomålen istället hamnar hos dem som finansierar verksamheten?

Bara ett förslag att tänka på för Ekeroth, Dagerlind eller vilken anonym person det nu är som sitter vid spakarna på Avpixlat. Coacha hugade läsare att inte mejla Cantwell utan artigt meddela det företag som har oturen att annonsera bredvid hans skriverier att deras varumärke tar skada av associationen.

Det skulle kunna komma till en dag då tidningarna ångrade att de släppte fårskocken ur kommentarfältsfållan.

Pettersson med drygt 150 000 besökare per månad tackar Fria Tider, skit i journalisterna, de är obildbara, mejla annonsörerna.