När detaljplanen för moskén i Fittja togs fram 1994, stod det i denna att inga böneutrop skulle få ske från minareten. Ett medborgarförslag som lämnades in till Botkyrka kommun i januari kan komma att ändra på saken. ”En ändring av den ursprungliga planen kan göras med ett planförfarande”, säger Peter Nyberg (S) från stadsbyggnadsnämnden.

I en intervju med tidningen Dagen, säger Ismail Okur från Islamiska föreningen att ”det är nya tider nu” och tillägger att ”vi är fler muslimer i Sverige idag och vi vågar mer än de gamla gubbarna som kom först”.

Okurs sista ord kan mycket väl ligga till grund för det svenska samhälle vi ser växa upp. Muslimer har inte gjort sig kända för att nöja sig med ett finger när de kan få hela handen. Om böneutrop nu kommer att tillåtas från moskén i Fittja, kommer ingen muslim att nöja sig förrän dessa utrop kan höras i varje svensk stad där det står en färdig moské. När gruppen muslimer märker att deras röst tydliggörs allt oftare och att deras växande antal utgör en stor väljarbas, lär nästa krav snart ställas och förverkligas, sedan följer nästa osv. Snart har vi ett Sverige som allt mer liknar de länder varifrån många muslimer valt att fly, där yttrandefrihet bara gäller profetens ord, där demokrati är satt på undantag, där kvinnor betraktas som andra klassens medborgare och där Koranen, denna bok från 600-talet, utgör grunden för allt som tillåts ske. Om övriga samhället tvingas till eftergifter eller om vi ser ett parallellsamhälle sakta men säkert torna upp, återstår att se, men att gruppen muslimer enbart  tänker nöja sig med utlovade böneutrop tror jag inte många ställer upp på.

Redan idag märks de allt fler muslimernas närvaro och inte sällan krockar den med det svenska samhällets grundpelare. Vi ser hur fler muslimer står på våra torg och med Allahs ord som stöd beklagar sig över det svenska samhälle som gett dem nästan allt. Vi ser hur kränkta muslimer använder DO så fort de inte får sin vilja genom och vi ser hur DO betalar ut tiotusentals kronor till muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand och till muslimska kvinnor som vägrar följa företagens klädkoder. Vi ser hur skolor anpassas allt oftare efter muslimska sedvänjor och den självvalda segregationen är något våra politiker inte förstår. En kultur som står så långt från vår egen kan aldrig anpassas utan att några andra tvingas till eftergifter. Frågan är om man ens vill anpassa sig och integreras i vårt västerländska samhälle?

Den arabiska våren har hyllats unisont i det politiskt korrekta Europa och om inte rädslan för att förknippas med islamfobi vore så stark, borde de flesta se hur våren i arabländerna närmast börjar likna en fimbulvinter.  Nu läser vi hur shariabanker införs, vi ser hur allt fler kvinnor tvingas klä sig i niqab och vi ser hur minoriteter behandlas allt mer omilt. Världshistorien har också visat hur andra religioner och kulturer fått ge vika när islam gjort entré och vuxit sig allt starkare. Varför skulle muslimer som väljer Sverige som sitt nya hem lämna sina seder, sina  traditioner och sin kultur hemma? Allahs ord står över allt annat och i ingen annan religion är man så trogen sin profet och den heliga skriften.

Det politiskt korrekta Sverige gillar att kommentera oron hos många med ord som ”konspirationsteorier”, ”islamofobi” och ”obefogad rädsla”. Man må använda vilka ord man vill, men utvecklingen i Mellanöstern har knappast gått den väg man hoppades. I Västeuropa hörs allt mer högljudda röster från gruppen muslimer, deras närvaro märks allt mer och i otaliga filmklipp och dokumentärer sitter högt uppsatta muslimer och både öppet och ärligt säger att Islam har en tydlig agenda. Att ta över Västvärlden och sprida Allahs ord till alla människor som befolkar denna del av jorden.  Vi pratar inte om fanatiska islamister, galna extremister och känslokalla terrorister. Vi pratar om  imamer, mullor och ledande politiker.

Vad skulle ske i Sverige om ett renodlat muslimsk parti ställer upp i ett riksdagsval? Per Gudmundson skrev en artikel den 7:e september om det islamistiska partiet Hizb-ut-Tahrir som etablerat sig i Sverige. I riksdagen har moderaterna installerat Abdirizak Waberi (har ni hört honom i talarstolen eller sett honom i en riksdagsdebatt?) och förutom Waberi sitter femton andra riksdagsledamöter med muslimsk bakgrund, så insyn i den svenska politiken och erfarenheten finns redan.

Hizb-ut-Tahrir är ett extremt parti som regeringen borde upplösa i det närmaste, eller åtminstone ta avstånd ifrån, precis som man gjort i Danmark. Jag tror inte Hizb-ut-Tahrir lockar de mer moderata muslimerna, men lek med tanken att några av riksdagsmuslimerna hoppar av och bildar ett eget parti, med löften om att partiet ska gå den muslimska viljan till mötes och att den muslimska kulturen ska stå i blickpunkten. Tämligen snart skulle man vara ett parti att räkna med och bland väljarbasen lär det inte bara återfinnas muslimer, utan ska man döma av dagens debatt lär både pk-politiker, journalister och andra som lovsjunger islam och höjer den muslimska befolkningen till skyarna, vara intresserade av att ge det nya partiet sin röst.

Jag funderar ofta över varför islam gjort entré i ett samhälle som muslimer egentligen avskyr mer än allt annat och varför europeiska politiker inte ser de problem som denna stora migration medfört. Filmklippen på Youtube och dokumentärer som Slaget om muslimerna, Det muslimska brödraskapet och Undercover Mosque, borde få fler att reagera och inte minst borde de politiker som styr i riksdag, kommuner och landsting se på denna muslimska migration med allt annat än positiva ögon. Är det rädslan över att förknippas med SD:s avståndstagande, rädslan att få epitetet islamofob eller finns det andra faktorer som styr våra svenska politiker? Ligger det i grunden en politisk påverkan från utomstående grupper som sätter press på de politiker vi valt att företräda oss? Vilka kan i sådana fall ha ett intresse i att lilla Sverige ska utgöra en slutstation för de stora flyktingströmmar som rör sig från främst muslimska länder? Är det Bilderberggruppen, någon internationell stormakt, ekonomiskt starka personer från arabvärlden i utbyte mot diverse löften om affärer, eller finns det andra intressen som  våra beslutsfattare inte kan, vill eller vågar motstå?

Jag kan inte ens leka med tanken att svenska och andra västeuropeiska regeringar skulle anamma en religion och en kultur, vars ideologi strider mot nästan allt som det västerländska samhället står för, om det nu inte finns bakomliggande orsaker.